Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Herre, du genomskådar mig

139 Herre, du genomskådar mig och vet allt om mig.

² Du vet om jag sitter eller står. Även om du är långt borta från mig så vet du vad jag tänker.

³ Du ser mig om jag arbetar eller vilar. Du vet allt om mig.

⁴ Redan innan jag talar så vet du vad jag vill säga.

⁵ Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din hand.

⁶ Din kunskap om mig är oerhörd, ja mycket större än vad jag själv förstår.

¹³ Du har skapat min kropp med alla dess organ. Du vävde dem samman i min mors liv.

¹⁴ Tack för att du skapade mig så unik och så underbar! Det är fascinerande att bara tänka på det. Allt du gör är fantastiskt, det har jag verkligen fått erfara.

¹⁵ Du var där när mina ben formades i det tysta, när de fogades samman i min mors liv.

¹⁶ Du såg mig innan jag föddes och planerade varje dag i mitt liv, innan någon av dem började. Ja, varje dag skrevs ner i din bok!

^17-18 Hur ofattbara är inte dina tankar, Herre! Och hur otroligt många är de inte. Om jag försökte räkna dem skulle jag aldrig nå slutet. När jag vaknar på morgonen, tänker du fortfarande på mig!

Hanna får bönesvar - en son

1 Detta är berättelsen om Elkana, en man i Efraims stam, som bodde i Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd.Hans far hette Jeroham, hans farfar Elihu, hans farfarsfar Tohu, och hans farfars farfar hette Suf.

² Han hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn men inte Hanna.

³ Varje år reste Elkana till Silo för att tillbe herrarnas Herre och offra till honom. Där var Elis två söner, Hofni och Pinehas, Herrens präster.

⁴ Varje gång Elkana offrade brukade han ge Peninna och hennes barn av offerköttet.

⁵ Åt Hanna gav han dubbel tilldelning. Han älskade henne mycket, trots att Herren inte gett henne något barn.

⁶ Peninna gjorde inte saken bättre genom att reta Hanna för hennes ofruktsamhet.

⁷ Varje gång hände samma sak. Peninna hånade och skrattade åt Hanna medan de gick till Silo, och Hanna grät och tappade matlusten.

⁸ Vad är det, Hanna? brukade Elkana fråga. Varför äter du inte? Varför oroar du dig så mycket över att du inte kan få några barn? Du har ju mig. Är inte det bättre än tio söner?

⁹ En kväll i Silo, när de hade ätit tillsammans, gick Hanna till Herrens tält, där prästen Eli satt på sin vanliga plats vid sidan av ingången.

¹⁰ Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren.

¹¹ Och hon gav detta löfte: Allsmäktige Gud, se till min sorg och svara på min bön och ge mig en son, så ska jag ge honom tillbaka till dig. Han ska tillhöra dig hela livet, och hans hår kommer aldrig att klippas.

^12-13 Eli lade märke till att hennes läppar rörde sig, men eftersom han inte hörde ett enda ljud förstod han inte att hon bad utan trodde att hon hade druckit sig full.

¹⁴ Måste du komma hit drucken? frågade han. Se till att du blir nykter!

^15-16 Nej, min herre, jag har inte druckit något, svarade hon. Men jag är ledsen och bekymrad, och därför har jag lagt fram allt som jag burit på inför Herren. Tro inte att jag är en dålig kvinna!

¹⁷ Om det är på det sättet, sa Eli, ska du fatta mod igen! Israels Gud ska svara på din bön, vad den än gäller!

¹⁸ Tack, herre! utbrast hon och gick lycklig och glad sin väg. Hon började att äta igen och såg inte längre så nedslagen ut.

Paulus vädjar till kejsaren inför Festus

25 Tre dagar efter det att Festus hade kommit till Caesarea för att ta itu med sina nya uppgifter reste han till Jerusalem.

² Där blev han uppsökt av översteprästerna och andra judiska ledare, som gav honom sin version av fallet Paulus.

³ De bad honom att genast föra Paulus tillbaka till Jerusalem. Deras plan var att överfalla och döda honom.

⁴ Men Festus svarade att eftersom Paulus var i Caesarea, och han själv snart skulle återvända dit, skulle

⁵ de som hade något att säga i fallet följa med honom dit och vara med vid rättegången.

⁶ Åtta eller tio dagar senare återvände han till Caesarea, och följande dag började rättegången mot Paulus.

⁷ När Paulus kom till rätten samlade sig judarna från Jerusalem omkring honom och kastade fram många allvarliga anklagelser, som de inte kunde bevisa.

⁸ Paulus nekade till anklagelserna. Jag är inte skyldig, sa han. Jag har inte handlat i strid med de judiska lagarna eller kränkt templets helighet eller gjort uppror mot den romerska staten.

⁹ Då frågade Festus, som var angelägen att hålla sig väl med judarna: Är du villig att resa till Jerusalem och där ställas inför rätta inför mig?

^10-11 Nej!svarade Paulus. Jag åberopar min rätt som romersk medborgare att få stå till svars inför kejsaren själv. Du vet mycket väl att jag inte är skyldig. Om jag har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om jag är oskyldig, så har varken du eller någon annan rätt att överlämna mig åt dessa män, så att de kan döda mig. Jag vädjar till kejsaren.

¹² Festus överlade med sina rådgivare och svarade sedan: Saken är avgjord! Du har vädjat till kejsaren, och till kejsaren får du fara.