Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 28
Bön om beskydd och tack för räddning
1 Av David.
Till dig, Herre, ropar jag,
min klippa, var ej stum mot mig.
Om du är tyst mot mig,
blir jag lik dem som far ner i graven.
2 Hör mina böners ljud
när jag ropar till dig,
när jag lyfter mina händer
mot det innersta i din helgedom.
3 För inte bort mig med ogudaktiga
och med ogärningsmän,
som talar vänligt med sin nästa
men har ondska i sina hjärtan.
4 Löna dem efter deras handlingar,
efter deras onda gärningar.
Löna dem efter deras händers verk,
vedergäll dem för vad de har gjort.
5 Ty de ger inte akt på Herrens gärningar,
på hans händers verk.
Därför skall han slå ner dem
och inte mer bygga upp dem.
6 Välsignad vare Herren,
ty han har hört mina böner om nåd.
7 Herren är min styrka och min sköld,
på honom förtröstade mitt hjärta.
Jag fick hjälp och mitt hjärta gläder sig.
Jag vill tacka honom med min sång.
8 Herren är sitt folks styrka,
ett frälsningens värn är han för sin smorde.
9 Fräls ditt folk
och välsigna din arvedel,
var deras herde och bär dem för evigt!
De två herdarna
4 Så sade Herren, min Gud: "Bli en herde för slaktfåren, 5 ty de som köper dem slaktar dem utan att straffas, och de som säljer dem säger: Lovad vare Herren att jag blir allt rikare! Inte heller deras herdar förbarmar sig över dem. 6 Ty jag skall inte längre förbarma mig över dem som bor i landet", säger Herren. "Se, jag skall överlämna människorna åt varandra och åt deras kung. De skall ödelägga landet, och jag skall inte rädda någon ur deras hand."
7 Och jag blev en herde för slaktfåren, de olyckliga fåren: Jag tog två stavar, den ena kallade jag Nåd, och den andra kallade jag Endräkt. Så blev jag en herde för fåren. 8 Och inom en månad förgjorde jag de tre herdarna. Jag blev otålig på dem, och de fick i sin tur ovilja mot mig. 9 Då sade jag till fåren: "Jag vill inte längre vara er herde. Det som håller på att dö, det må dö, och det som håller på att förgås, det må förgås. Och de som blir kvar må äta upp varandra." 10 Så tog jag min stav Nåd och bröt sönder den för att upplösa det förbund som jag hade slutit med alla folk. 11 Så upplöstes det på den dagen, och de olyckliga fåren som gav akt på mig förstod att detta var Herrens ord. 12 Och jag sade till dem: "Om ni finner för gott, så ge mig min lön. Men om inte, så låt det vara." Då vägde de upp min lön, trettio siklar silver. 13 Och Herren sade till mig: "Kasta det åt krukmakaren!" - det härliga pris som de ansåg mig vara värd. Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i Herrens hus åt krukmakaren. 14 Därefter bröt jag sönder min andra stav, Endräkt, för att upplösa broderskapet mellan Juda och Israel.
15 Och Herren sade också till mig: "Skaffa dig redskap som en oförståndig herde. 16 Ty se, jag skall låta en herde uppstå i landet, en som inte sköter om de får som håller på att gå under, inte uppsöker de förlorade, inte helar de sårade och inte sörjer för de friska men äter köttet av de feta och river sönder deras klövar."
17 Ve över den ovärdige herden
som överger sin hjord.
Må ett svärd träffa hans arm
och hans högra öga.
Må hans arm helt förtvina
och hans högra öga helt förmörkas.
Halleluja
19 Sedan hörde jag liksom en mäktig röst från en stor skara i himlen säga:
"Halleluja![a] Frälsningen och äran
och makten tillhör vår Gud,
2 ty sanna och rättfärdiga är hans domar.
Han har dömt den stora skökan som fördärvade jorden
med sin otukt, och han har utkrävt hämnd på henne
för sina tjänares blod."
3 Än en gång sade de: "Halleluja!" Och röken från henne stiger upp i evigheternas evigheter. 4 Och de tjugofyra äldste och de fyra väsendena föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen. De sade: "Amen. Halleluja!" 5 Och från tronen kom det en röst som sade:
"Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som fruktar honom,
både små och stora."
6 Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, lik bruset av stora vatten och dånet av kraftig åska, och de sade:
"Halleluja! Herren vår Gud,
den Allsmäktige, har blivit konung.
7 Låt oss vara glada och jubla och ge honom äran.
Ty Lammets bröllop har kommit, och hans brud har gjort sig redo.
8 Åt henne har givits att klä sig i skinande, rent linnetyg."
Linnetyget är de heligas rättfärdighet.
9 Och ängeln sade till mig: "Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid." Och han tillade: "Dessa Guds ord är sanna."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln