Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Guldkalven

32 När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: "Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte." ² Då sade Aron till dem: "Tag guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem åt mig." ³ Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. ⁴ Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: "Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." ⁵ När Aron såg detta byggde han ett altare framför den och utropade: "I morgon är det en Herrens högtid." ⁶ Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket slog sig ner för att äta och dricka, och sedan steg de upp för att förlusta sig.

⁷ Då sade Herren till Mose: "Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. ⁸ De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." ⁹ Herren sade ytterligare till Mose: "Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. ¹⁰ Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk."

¹¹ Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: " Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? ¹² Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. ¹³ Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt." ¹⁴ Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

Psalm 106

Herrens nådegärningar och Israels otro

Förmaningar

4 Stå därför fasta i Herren, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona, ni mina älskade. ² Evodia och Syntyke uppmanar jag att vara eniga i Herren. ³ Ja, också dig, trofaste medarbetare,^[a] ber jag: hjälp dem som har kämpat med mig i evangeliets tjänst tillsammans med Klemens och mina andra medarbetare, som har sina namn i livets bok.

⁴ Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. ⁵ Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. ⁶ Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. ⁷ Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.

⁸ För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. ⁹ Vad ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er.

Liknelsen om kungasonens bröllop

22 Jesus talade än en gång till dem i liknelser: ² "Himmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son. ³ Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. ⁴ Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Jag har gjort i ordning min måltid. Mina oxar och min gödboskap är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! ⁵ Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sitt jordbruk, en annan till sina affärer. ⁶ De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. ⁷ Då blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad. ⁸ Sedan sade han till sina tjänare: Allt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. ⁹ Gå därför till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på. ¹⁰ Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.

¹¹ När kungen kom in för att se sina gäster, lade han märke till en man som inte var klädd i bröllopskläder. ¹² Han sade till honom: Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder? Mannen teg. ¹³ Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder. ¹⁴ Ty många är kallade, men få är utvalda."