Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Brott mot lagen

(32:1—34:35)

Guldkalven

(5 Mos 9:7-21; 9:25-29)

32 När folket såg att Mose dröjde med att komma tillbaka från berget, samlades de hos Aron och sa till honom: ”Gör gudar^[a] åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”

² ”Ge mig era hustrurs, söners och döttrars örhängen av guld”, svarade Aron då. ³ Och alla tog då av sig sina örhängen och gav dem till Aron, ⁴ som tog det och formade det till en gjuten kalv^[b]. Då ropade folket: ”Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten!”

⁵ När Aron såg det, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: ”Imorgon ska vi ha en stor fest för Herren!”

⁶ Nästa morgon steg de upp tidigt och började offra brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan slog de sig ner för äta och dricka och sedan reste de sig för att roa sig^[c].

⁷ Då talade Herren till Mose: ”Gå ner, för ditt folk som du fört ut ur Egypten har gjort något fruktansvärt. ⁸ De har redan övergett den väg som jag befallt dem att gå. De har gjort åt sig en gjuten kalv som de tillber och offrar till och de säger: ’Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten.’ ”

⁹ Herren fortsatte: ”Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. ¹⁰ Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig ska jag göra till ett stort folk istället.”

¹¹ Mose vädjade till Herren, sin Gud: ”Herre, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? ¹² Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! ¹³ Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” ¹⁴ Då ångrade Herren sig och skonade dem.

Herrens nåd, Israels otro

Förmaningar

4 Därför, mina kära syskon, ska ni stå fasta i Herren, ni som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans.

² Så vill jag be Euodia och Syntyche att vara eniga i Herren. ³ Och jag ber dig, min trogna medarbetare^[a], att hjälpa dessa kvinnor, för de har kämpat för evangeliet tillsammans med mig, liksom Clemens och mina övriga medarbetare som har sina namn skrivna i livets bok^[b].

⁴ Gläd er alltid i Herren! Jag säger om igen: Gläd er! ⁵ Låt alla se hur vänliga ni är mot alla människor. Herren är nära. ⁶ Oroa er inte för någonting, utan be och vädja alltid till Gud, tacka honom och låt honom veta vad ni behöver. ⁷ Då ska Guds frid, som är djupare än vi någonsin kan förstå, skydda era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.

⁸ Och nu, syskon, det som är sant, det som är värt respekt och det som är rätt, rent, värt att älska och tala väl om, allt som är förtjänstfullt och värt beröm, håll det i era tankar. ⁹ Fortsätt att leva enligt den undervisning ni har fått av mig, det som ni har hört eller sett hos mig, och handla på samma sätt. Då ska fridens Gud vara med er.

Liknelsen om bröllopsfesten

(Luk 14:16-24)

22 Jesus berättade ännu en liknelse för dem: ² ”Himmelriket är som när en kung förberedde en bröllopsfest för sin son. ³ Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna, men de tackade nej.

⁴ Då sände han andra tjänare för att säga till dem: ’Allt är klart för måltiden, mina oxar och kalvar är slaktade. Skynda er att komma!’

⁵ Men de var inte intresserade. De fortsatte var och en med sitt, den ene med sin lantgård, den andre med sina affärer. ⁶ Några grep kungens tjänare och misshandlade dem och dödade dem. ⁷ Då greps kungen av vrede och sände ut sin armé, avrättade mördarna och brände ner deras stad.

⁸ Sedan sa han till sina tjänare: ’Bröllopsfesten är klar, men de gäster jag bjöd in är inte värdiga. ⁹ Gå därför ut i gathörnen och bjud alla ni ser till bröllopet.’ ¹⁰ Tjänarna gjorde då det och tog med sig alla de kunde hitta, både onda och goda, och festsalen fylldes med gäster.

¹¹ Men när kungen kom in för att hälsa på gästerna lade han märke till en man som inte hade bröllopskläder på sig. ¹² ’Min vän’, frågade han, ’hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Men mannen kunde inte svara.^[a]

¹³ Då sa kungen till sina tjänare: ’Bind hans händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder.’  ¹⁴ Många är inbjudna, men få är utvalda.”