Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

² Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron. ³ De sa: ”Tänk om Herren hade låtit oss dö i Egypten, där vi satt runt våra köttgrytor och hade tillräckligt med mat att äta! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi alla som är samlade här kommer att dö av svält.”

⁴ Då sa Herren till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte. ⁵ När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.”

⁶ Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var Herren som förde er ut ur Egypten, ⁷ och i morgon ska ni få se Herrens härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?” ⁸ Mose sa vidare: ”Herren ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.”

⁹ Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför Herren, eftersom han har hört deras klagan.” ¹⁰ Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig Herrens härlighet i molnet.

¹¹ Herren talade till Mose: ¹² ”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.’ ”

¹³ Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen. ¹⁴ När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt^[a], som liknade rimfrost på marken. ¹⁵ När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var.

Mose svarade: ”Det är den mat som Herren har gett er att äta.

Herren har varit trofast

(1 Krön 16:8-22)

²¹ Livet är ju för mig Kristus och döden en vinst. ²² Men om ett fortsatt liv i den här kroppen ger mig fler möjligheter till ett fruktbart arbete, då vet jag inte vad jag föredrar. ²³ Jag dras åt båda hållen: jag längtar efter att få bryta upp och vara hos Kristus, vilket vore bättre. ²⁴ Men för er är det viktigare att jag lever kvar här. ²⁵ Det är jag övertygad om, och därför vet jag också att jag ska stanna kvar hos er alla, så att ni kan växa och få ännu mer glädje i tron. ²⁶ När jag sedan kommer tillbaka till er, har ni ännu större skäl att vara stolta över Kristus Jesus för min skull.

Lev så som Kristus gjorde

²⁷ Lev nu bara på ett sätt som är värdigt evangeliet om Kristus. Antingen jag är på besök hos er eller är någon annanstans, vill jag höra att ni står fasta och är eniga i en och samma ande, så att ni sida vid sida kämpar för tron på evangeliet. ²⁸ Var aldrig någonsin rädda för era motståndare. Det blir ett tecken för dem att de är på väg att gå förlorade, medan ni ska bli räddade av Gud. ²⁹ Ni har ju fått nåden inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för honom. ³⁰ Ni och jag har samma kamp att utkämpa, som ni såg att jag hade och som jag fortfarande har.^[a]

Liknelsen om vingårdsarbetarna

20 Himmelriket är som när en jordägare gick ut tidigt en morgon för att anställa arbetare till sin vingård. ² Han kom överens med dem om en dagslön på en denar, och arbetarna gick iväg till vingården.

³ Klockan nio gick jordägaren ut igen och fick se några andra män stå på torget utan att ha något att göra. ⁴ Även dem skickade han iväg till vingården och lovade att han skulle betala vad som var rätt. ⁵ Mitt på dagen och vid tretiden på eftermiddagen gjorde han likadant.

⁶ Klockan fem, en timma innan arbetsdagens slut, var han tillbaka i staden igen och såg då några andra män stå där. Han frågade dem: ’Varför har ni inte arbetat på hela dagen?’

⁷ ’Därför att ingen har anställt oss’, svarade de. ’Gå då iväg och arbeta tillsammans med de andra i min vingård’, sa han till dem.

⁸ När kvällen sedan kom, bad jordägaren sin förman att kalla på arbetarna och ge dem deras lön och börja med dem som kommit sist. ⁹ De män som börjat arbeta klockan fem kom då fram, och var och en fick en denar. ¹⁰ När de män som anställts först kom för att få sin lön, trodde de därför att de skulle få mycket mer. Men också de fick en denar.

¹¹ Då började de protestera mot jordägaren: ¹² ’De här karlarna har bara hållit på en timma och ändå betalar du lika mycket till dem som till oss, trots att vi har arbetat hela dagen i den brännande hettan.’

¹³ ’Min vän’, svarade han en av dem, ’jag har inte handlat fel mot dig. Kom vi inte överens om en denar? ¹⁴ Ta den och gå. Jag tänker ge alla samma lön. ¹⁵ Har jag inte rätt att göra vad jag vill med mina egna pengar? Eller ser du med onda ögon på att jag är generös?’ ¹⁶ Så ska de sista bli först och de första sist.”