Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 77
Guds tidigare under ger tröst i nödens tid
1 För sångmästaren, till Jedutun, en psalm av Asaf.
2 Jag vill höja min röst till Gud och ropa,
jag vill höja min röst till Gud,
och han lyssnar till mig.
3 På nödens dag söker jag Herren,
om natten är min hand uträckt och blir ej trött.
Min själ vill inte låta sig tröstas.
4 Jag tänker på Gud och klagar,
jag grubblar ty min ande tynar bort. Sela.
5 Mina ögonlock håller du öppna,
jag är full av oro och kan inte tala.
6 Jag tänker på tider som varit,
på år som för länge sedan flytt.
7 Om natten minns jag min sång.
Jag grubblar i mitt hjärta,
min ande tänker efter.
8 Skall då Herren förkasta för evigt
och aldrig mer visa nåd?
9 Är det slut med hans godhet för alltid,
har hans ord blivit till intet för alla tider?
10 Har Gud glömt att vara nådig,
eller har han i vrede
stängt inne sin barmhärtighet? Sela.
11 Jag svarar: Detta är min plåga,
att den Högstes högra hand inte är som förr.
12 Jag vill minnas Herrens gärningar,
jag vill minnas dina forna under.
13 Jag vill begrunda alla dina gärningar
och tänka på det du har gjort.
14 Gud, i helighet går din väg.
Vilken gud är så stor som Gud?
15 Du är den Gud som gör under,
du har uppenbarat din makt bland folken.
16 Med din arm har du återlöst ditt folk,
Jakobs och Josefs barn. Sela.
17 Vattnen såg dig, Gud,
vattnen såg dig och bävade,
själva djupen darrade.
18 Molnen göt ut strömmar av vatten,
skyarna lät höra sin röst,
och dina pilar for omkring.
19 Din åska ljöd i virvelstormen,
blixtar lyste upp världen,
jorden darrade och bävade.
20 Genom havet gick din väg,
din stig genom stora vatten,
och dina fotspår fann man inte.
21 Så förde du ditt folk som en hjord
genom Moses och Arons hand.
9 Du såg våra fäders nöd i Egypten
och hörde deras rop vid Röda havet.
10 Du gjorde tecken och under mot farao,
mot alla hans tjänare
och mot allt folket i hans land.
Ty du visste hur övermodigt egyptierna behandlade dem.
Du gjorde dig ett namn, som är detsamma än idag.
11 Havet delade du framför dem,
så att de gick mitt igenom det på torr mark.
Men deras förföljare sänkte du i djupet,
som en sten i väldiga vatten.
12 Med en molnstod ledde du dem om dagen
och med en eldstod om natten
för att lysa dem på den väg de skulle gå.
13 På Sinai berg steg du ner
och du talade till dem från himlen,
gav dem rättfärdiga föreskrifter
och sanna lagar, goda stadgar och bud.
14 Om din heliga sabbat gav du dem kunskap
och bud, stadgar och lagar gav du dem
genom din tjänare Mose.
15 Bröd från himlen gav du dem
när de hungrade,
vatten ur klippan lät du komma
när de törstade.
Du bjöd dem gå
och ta i besittning det land
som du med upplyft hand
hade lovat ge dem.
13 Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller. 14 Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent. 15 Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för. 16 Låt alltså inte det goda ni har fått bli smädat. 17 Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. 18 Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och håller provet inför människor. 19 Låt oss därför sträva efter det som tjänar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen. 20 Riv inte ner Guds verk för matens skull.
Allt är visserligen rent, men maten blir till skada för den människa som hyser betänkligheter, när hon äter. 21 Det är bättre att avstå från att äta kött eller dricka vin eller göra något annat som din broder tar anstöt av. 22 Den tro som du har, skall du behålla för dig själv[a] inför Gud. Salig är den som inte måste döma sig själv för det som han har valt att göra. 23 Men den som äter och samtidigt hyser betänkligheter är dömd, eftersom det inte sker av tro. Ty allt som inte sker av tro är synd.
Uppmaning till tålamod och endräkt
15 Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva. 2 Var och en av oss skall tjäna sin nästa, till hans bästa och hans uppbyggelse.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln