Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
19 Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, 20 så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma inpå den andra.
21 Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. 22 Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. 23 Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. 24 Men när morgonväkten var inne, såg Herren från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den. 25 Han lät hjulen falla av deras vagnar, så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: "Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna."
26 Och Herren sade till Mose: "Räck ut handen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare." 27 Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen vände vattnet tillbaka till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde omkring dem mitt i havet. 28 Vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.
29 Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. 30 På detta sätt frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. 31 När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.
Psalm 114
Herrens under vid uttåget ur Egypten
1 När Israel drog ut ur Egypten,
Jakobs hus från folket med främmande tunga,
2 då blev Juda hans helgedom,
Israel hans kungarike.
3 Havet såg det och flydde,
Jordan vände tillbaka.
4 Bergen hoppade som baggar,
höjderna som lamm.
5 Varför flyr du undan, du hav,
du Jordan, varför vänder du tillbaka?
6 Ni berg, varför hoppar ni som baggar,
ni höjder, som lamm?
7 För Herren skall du bäva, du jord,
för Jakobs Guds ansikte,
8 för honom som förvandlade klippan till en vattenrik sjö,
den hårda stenen till en vattenkälla.
Israels lovsång
15 Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren:
"Jag vill lovsjunga Herren,
ty högt är han upphöjd.
Häst och ryttare störtade han i havet.
2 Herren är min starkhet och min lovsång,
han blev min frälsning.
Han är min Gud, jag vill prisa honom,
min faders Gud, jag vill upphöja honom.
3 Herren är en stridsman,
Herren är hans namn.
4 Faraos vagnar och här kastade han i havet,
hans utvalda krigsmän dränktes i Röda havet.
5 Djupen övertäckte dem,
de sjönk till botten som sten.
6 Din högra hand, Herre, härlig i sin kraft,
din högra hand, Herre, krossade fienden.
7 I din stora höghet slog du ner dina motståndare,
du släppte loss din vrede,
den förtärde dem som strå.
8 För en fnysning från din näsa dämdes vattnen upp,
böljorna reste sig som en mur,
vattenströmmarna stelnade i havets djup.
9 Fienden sade: Jag skall förfölja dem,
jag skall hinna upp dem,
jag skall utskifta byte,
släcka min hämnd på dem.
Jag skall dra mitt svärd,
min hand skall förgöra dem.
10 Du andades på dem och havet övertäckte dem,
de sjönk som bly i de väldiga vattnen.
11 Vem är som du bland gudarna, Herre?
Vem är som du, härlig i helighet,
värdig förundran under lovsång,
du som gör under.
20 Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade. 21 Mirjam sjöng för dem:
"Lovsjung Herren, ty högt är han upphöjd.
Häst och ryttare störtade han i havet."
Förhållandet till svaga bröder
14 Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. 2 En har tro till att äta allt, men en annan som är svag äter bara grönsaker. 3 Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter. Gud har ju tagit emot honom. 4 Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt.
5 Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. 6 Den som lägger vikt vid en viss dag gör det för Herren, och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som låter bli att äta gör det för Herren, och även han tackar Gud. 7 Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv. 8 Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren. 9 Ty Kristus har dött och fått liv igen, för att han skulle vara Herre över både levande och döda.
10 Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domstol. 11 Det står skrivet:Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall prisa Gud.[a] 12 Var och en av oss skall alltså avlägga räkenskap inför Gud.
Liknelsen om den obarmhärtige tjänaren
21 Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?" 22 Jesus sade till honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. 23 Därför är himmelriket likt en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. 24 När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter.[a] 25 Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde skulle säljas och skulden betalas. 26 Tjänaren föll ner för honom och bad: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans. 27 Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld.
28 Men när tjänaren kom ut, träffade han en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han tog fast honom och ville strypa honom och sade: Betala, vad du är skyldig! 29 Hans medtjänare föll då ner och bad honom: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig. 30 Men han gick inte med på det utan gick och lät sätta honom i fängelse, tills han hade betalat vad han var skyldig. 31 När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och talade om alltsammans för sin herre. 32 Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. 33 Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? 34 Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig. 35 Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln