Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

¹⁹ Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, ²⁰ så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus^[a]. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten.

²¹ När Mose räckte ut sin hand över havet, lät Herren driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig ²² så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. ²³ Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – följde efter dem tvärs över havsbottnen. ²⁴ Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egypternas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem. ²⁵ Han lät hjulen på deras vagnar lossna^[b], så att vagnarna inte kunde ta sig fram. ”Låt oss ta oss härifrån!” ropade egypterna. ”Herren strider för israeliterna mot oss egypter.”

²⁶ Herren sa till Mose: ”Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnsförare.” ²⁷ Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men Herren svepte dem ut i havet. ²⁸ Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person.

²⁹ Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. ³⁰ På så sätt räddade Herren Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. ³¹ När Israels folk såg den kraftgärning som Herren gjorde med egypterna, fruktade de Herren och trodde på honom och hans tjänare Mose.

Bäva för Herrens fruktansvärda makt, som han visade vid uttåget ur Egypten

Moses och Mirjams sång till Herren

15 Sedan sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren:

²⁰ Profetissan Mirjam, Arons syster, tog sin tamburin och de andra kvinnorna följde henne. De spelade på tamburiner och dansade. ²¹ Mirjam sjöng för dem:

Omtanke och hänsyn

14 Acceptera den som har en svag tro, utan att sätta er till doms över det diskutabla. ² Någons tro kanske tillåter honom att äta vad som helst, medan en annans tro är så svag att han bara äter grönsaker.^{[a] 3} Då ska den som vågar äta inte förakta den som inte vågar. Och den som inte äter ska inte döma den som äter. Gud har ju accepterat honom. ⁴ Vad har du för rätt att döma någon annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, för Herren förmår att hålla honom upprätt.

⁵ Någon skiljer mellan dagar, medan alla dagar är lika för en annan. Här måste var och en följa sitt eget förstånd. ⁶ Den som beaktar en viss dag gör det för Herren. Och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som avstår från viss mat gör det också för Herren. Även han tackar ju Gud. ⁷ Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. ⁸ Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vi tillhör alltså Herren vare sig vi lever eller dör. ⁹ Kristus dog ju och blev levande igen just för att han skulle vara Herre över både döda och levande.

¹⁰ Varför dömer du då någon av dina syskon och ser ner på någon av dem? Var och en av oss ska en dag stå inför Guds domstol. ¹¹ Det står ju skrivet:

¹² Alltså ska var och en stå till svars för sina egna handlingar inför Gud.

Jesus undervisar om förlåtelse

(Luk 17:4)

²¹ Då kom Petrus fram till honom och frågade: ”Herre, hur många gånger måste jag förlåta en människa som syndar mot mig? Räcker det med sju gånger?” ²² ”Nej”, svarade Jesus, ”inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju^[a] gånger.

²³ Himmelriket är som när en kung ville ha redovisning av sina tjänare. ²⁴ När han började granskningen visade det sig att en av dem var skyldig honom flera miljarder.^{[b] 25} Och eftersom tjänaren inte kunde betala tillbaka pengarna, befallde kungen att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas på det sättet.

²⁶ Men mannen föll ner för kungen och bad: ’Ge mig bara lite tid, så ska jag betala alltihop.’

²⁷ Då kände kungen medlidande med honom och släppte honom och avskrev hans skuld.

²⁸ Men när tjänaren gick därifrån, träffade han på en annan tjänare som var skyldig honom 100 denarer^[c]. Och han tog struptag på honom och krävde pengarna tillbaka. ²⁹ Hans arbetskamrat föll då ner inför honom och sa: ’Ge mig bara lite tid, så ska jag betala.’ ³⁰ Men mannen ville inte vänta, utan gick därifrån och ordnade så att den andre tjänaren blev satt i fängelse tills hela skulden var betald.

³¹ När de andra tjänarna fick reda på detta blev de mycket upprörda och gick till kungen och berättade vad som hade hänt. ³² Kungen kallade då till sig tjänaren och sa: ’Din usling! Här avskrev jag denna stora skuld bara för att du bad mig om det. ³³ Borde inte du ha förbarmat dig över din medtjänare på samma sätt som jag förbarmade mig över dig?’

³⁴ Sedan lät den uppretade kungen sina fångvaktare ta hand om mannen, tills han betalt allt han var skyldig. ³⁵ På samma sätt ska min Fader i himlen göra med er, om ni inte av hela hjärtat förlåter era medmänniskor.”