Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Psalm 121

Hjälpen finns hos Herren

¹ En vallfartssång.

²⁹ Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången som var i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. ³⁰ Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier, och det hördes ett högt klagorop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död.

Uttåget

³¹ Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: "Stå upp och drag ut från mitt folk, ni själva och Israels barn, och gå i väg och håll gudstjänst, som ni har sagt. ³² Tag även med era får och er nötboskap, som ni har sagt, och välsigna också mig när ni drar ut." ³³ Egyptierna drev på folket för att fort få dem ut ur landet, för de sade: "Annars dör vi alla." ³⁴ Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. ³⁵ Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt av egyptierna att få föremål av silver och guld och även kläder. ³⁶ Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte från egyptierna.

³⁷ Israels barn bröt upp och drog från Raamses till Suckot, omkring 600 000 man till fots förutom barn. ³⁸ Också en stor blandad folkhop drog upp med dem, dessutom får och nötboskap, en mycket stor hjord. ³⁹ Av degen som de fört med sig ur Egypten bakade de osyrade brödkakor. Ty den hade inte hunnit bli syrad, eftersom de hade drivits ut ur Egypten utan att få dröja. De hade inte heller kunnat göra i ordning någon reskost åt sig.

⁴⁰ Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. ⁴¹ Och det hände att just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land. ⁴² En vakandets natt var detta för Herren, då han förde dem ut ur Egyptens land. Just denna Herrens natt skall alla Israels barn vaka, släkte efter släkte.

Den kristne och överheten

13 Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. ² Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. ³ Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. ⁴ Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. ⁵ Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. ⁶ Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Guds tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift. ⁷ Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder.