Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Ångerpsalm. Herren förlåter den som bekänner sin synd

130 En vallfartssång.

Josefs silverbägare i Benjamins säck

44 Sedan befallde Josef sin närmaste man att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och han sa till honom att lägga tillbaka vars och ens pengar överst i säckarna. ² Josef gav dessutom order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Mannen gjorde som han hade blivit tillsagd. ³ Tidigt nästa morgon gav sig bröderna iväg med sina åsnor.

⁴ När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin närmaste man: ”Skynda dig efter dem! När du hinner upp dem, fråga varför de lönar gott med ont. ⁵ Säg till dem: ’Är det inte den här som min herre dricker ur och som han tyder tecken med? Det var mycket illa gjort.’ ”

⁶ När mannen hann ifatt dem, sa han till dem allt som han hade fått order om.

⁷ ”Hur kan du anklaga oss för något sådant, herre?” frågade de. ”Vi skulle aldrig få för oss att göra något sådant. ⁸ Vi tog ju med oss tillbaka de pengar som vi hittade i våra säckar. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? ⁹ Om du hittar bägaren hos någon av oss, dina tjänare, så ska han dö, och alla vi övriga ska bli slavar åt dig, herre.” ¹⁰ ”Bra, det får bli som ni säger. Den som man finner bägaren hos blir min slav”, svarade mannen. ”Ni andra får gå fria.”

¹¹ De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem. ¹² Mannen började leta i den äldste broderns säck och slutade hos den yngste. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck. ¹³ Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden. ¹⁴ Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.

¹⁵ ”Vad är det ni har gjort?” frågade Josef. ”Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” ¹⁶ Juda svarade: ”Vad ska vi säga, herre? Hur ska vi kunna förklara oss? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud har dragit upp dina tjänares skuld. Vi är nu dina slavar, herre, både vi andra och han i vars säck bägaren återfanns.”

¹⁷ ”Aldrig”, sa Josef. ”Bara den som bägaren återfanns hos ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far utan att oroa er.”

¹⁸ Då steg Juda fram och sa: ”Låt mig bara få säga en sak, herre! Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, och bli inte vred på din tjänare, fastän du är som farao själv. ¹⁹ Du frågade oss, herre, om vår far och om vi hade ytterligare någon bror, ²⁰ och vi svarade, herre: ’Ja, vår gamle far lever. Han har en son, en yngling, som han fått på gamla dagar. Dennes bror är död, och han är den ende som är kvar av sin mors barn. Hans far älskar honom mycket.’ ²¹ Då sa du till oss, dina tjänare: ’Ta med honom hit, så att jag kan få se honom.’ ²² Men vi sa: ’Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.’ ²³ Men du sa till oss: ’Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.’ ²⁴ Därför återvände vi till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du, herre, hade sagt. ²⁵ När han sedan sa: ’Gå tillbaka och köp oss lite mat’, ²⁶ svarade vi: ’Vi kan inte resa utan att ta vår yngste bror med oss. Vi får inte visa oss för mannen utan att vår yngste bror är med.’

²⁷ Då sa min far, din tjänare, till oss: ’Ni vet att min hustru fick två söner, och att ²⁸ en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess. ²⁹ Om ni tar hans bror ifrån mig och något ont drabbar honom också, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.’ ³⁰ Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss – så fäst som han är vid pojken –  ³¹ kommer han att dö när han ser att pojken inte är med oss. Vi, dina tjänare, driver då vår gråhårige far med sorg ner i dödsriket. ³² Herre, jag – din tjänare – lovade min far att jag skulle ta ansvaret för pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden inför honom för alltid. ³³ Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder. ³⁴ Hur skulle jag kunna återvända hem till min far utan honom? Skona mig från att behöva se min fars förtvivlan.”

¹³ Nu talar jag till er hedningar: som hedningarnas apostel värdesätter jag min tjänst högt. ¹⁴ Kanske kan jag få mitt eget folk att känna avund och rädda några av dem. ¹⁵ Om det att de stöttes bort innebar att världen försonades, vad ska det då betyda att de blev mottagna igen, om inte liv för de döda! ¹⁶ Om det första brödet är heligt, så är hela degen helig.^[a] Och om roten är helig är också grenarna heliga.

¹⁷ Om några av grenarna har brutits av, och du, som är en gren från ett vilt olivträd, har blivit inympad bland de andra grenarna och får nu också del av saven som stiger upp ifrån trädets rot, ¹⁸ ska du inte börja skryta bland grenarna. Gör du det ska du veta att det är roten som bär upp dig och inte tvärtom.

¹⁹ Nu kanske du tänker: ”Men de där grenarna bröts ju av för att lämna plats åt mig.” ²⁰ Det är sant. Men de bröts av därför att de inte trodde, och du är där därför att du tror. Var inte högfärdig, utan frukta! ²¹ Om Gud inte skonade de äkta grenarna, så kommer han inte heller att skona dig.

²² Här ser du alltså Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig så länge du håller dig till hans godhet. I annat fall kommer du också att skäras bort. ²³ Och om de andra inte håller fast vid sin otro kommer de att inympas tillbaka, för Gud har makt att göra det. ²⁴ Om du skars av från ett, av naturen vilt olivträd, och mot naturens ordning ympades in på ett planterat olivträd, hur mycket lättare är det då inte att ympa in de äkta grenarna igen.

Israel ska räddas

²⁵ Syskon, jag vill att ni ska känna till denna hemlighet, så att ni inte tänker för höga tankar om er själva: En del av israeliterna är förstockade, och så kommer det att vara tills fullheten från de andra folken har kommit in. ²⁶ Sedan ska hela Israel bli räddat. Det står ju skrivet:

²⁸ När det gäller evangeliet är de Guds fiender för er skull, men samtidigt är de utvalda och älskade för förfädernas skull. ²⁹ Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse.