Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Vänskapens glädje

133 En vallfartssång. Av David.

Josef härskar i Egypten

³⁷ Josefs förslag togs väl emot av farao och hans tjänare.

³⁸ Farao sa då till sina tjänare: ”Finns det någon som har Guds Ande^[a] såsom denne man?” ³⁹ Farao sa sedan till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, finns det ingen som är förståndigare och visare än du. ⁴⁰ Därför utser jag dig som ansvarig för hela mitt hov och hela mitt folk ska rätta sig efter dig. Bara tronen ska vara förbehållen mig.”

⁴¹ Farao sa till Josef: ”Jag ger dig ansvaret för hela Egypten.” ⁴² Sedan tog farao av sig sin egen sigillring och satte den på Josefs finger, klädde honom i fina linnekläder och satte en guldkedja runt halsen på honom.

⁴³ Han lät också Josef åka i vagnen närmast hans egen^[b], och framför Josef ropade man ”Böj knä!”^[c] Farao satte honom så över hela Egypten. ⁴⁴ Farao sa till Josef: ”Jag är visserligen farao, men ingen ska lyfta vare sig hand eller fot i hela Egypten om inte du har befallt det.”

⁴⁵ Farao gav Josef namnet Safenat Paneach^[d]. Han gav honom också Asenat till hustru, en dotter till Poti Fera, prästen^[e] i On^[f]. Josef reste sedan omkring i Egypten.

⁴⁶ Josef var trettio år gammal när han började sin tjänst hos farao. Han började då resa genom hela landet.

⁴⁷ Under de följande sju välfärdsåren blev det rika skördar överallt. ⁴⁸ Under dessa sju år av överflöd samlade Josef in en del av skörden i Egypten och lagrade den i städerna. I varje stad samlades jordbruksprodukter från omgivningen. ⁴⁹ Josef samlade in så mycket säd att den var som sanden i havet. Man kunde till slut inte hålla räkning på den eftersom det var omöjligt.

⁵⁰ Innan det första svältåret började fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. ⁵¹ Josef kallade sin äldste son Manasse^[g], för han sa: ”Gud har fått mig att glömma allt mitt elände och förlusten av min familj.” ⁵² Den andre sonen kallade han Efraim^[h], för han sa: ”Gud har gjort mig fruktsam i mina lidandens land.”

⁵³ Slutligen hade de sju goda åren gått. ⁵⁴ Då började sju års svält, precis som Josef hade förutsagt. Det blev svält även i grannländerna, men i Egypten fanns det tillräckligt med bröd överallt.

⁵⁵ När folket i Egypten började känna av svälten bad de farao om mat och han skickade dem till Josef. ”Lyd honom vad han än säger”, sa han till dem.

⁵⁶ När hungersnöden gick fram över hela landet, öppnade Josef sädesförråden och sålde säd till egypterna eftersom hungersnöden var så svår i Egypten. ⁵⁷ Från hela världen kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, för hungersnöden var svår överallt.

¹⁹ Men sedan kom några judar från Antiochia och Ikonion och lyckades vända folket mot Paulus och Barnabas. De stenade Paulus och när de trodde att han var död, släpade de ut honom ur staden. ²⁰ Men när lärjungarna samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden. Nästa dag gick han sedan vidare till Derbe tillsammans med Barnabas.

Paulus och Barnabas återvänder till Antiochia i Syrien

²¹ Även i Derbe förkunnade Paulus och Barnabas evangelium och fick många nya lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia ²² och stöttade lärjungarna och uppmuntrade dem att hålla fast vid sin tro. De sa: ”Det är genom många svårigheter som vi ska gå in i Guds rike.” ²³ Paulus och Barnabas utsåg också ledare för varje församling och de fastade och bad och anförtrodde dem åt Herren som de nyss börjat tro på.

²⁴ Sedan reste de genom Pisidien och Pamfylien, ²⁵ predikade i Perge och fortsatte till Attaleia ²⁶ och där tog de en båt över till Antiochia. Det var där man hade överlämnat dem åt Guds nåd inför det uppdrag som de nu hade avslutat. ²⁷ När de hade anlänt, kallade de ihop hela församlingen och berättade allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade gett även hedningar möjligheten att börja tro. ²⁸ De stannade sedan en ganska lång tid hos lärjungarna där.