Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
37 Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom främling, nämligen i Kanaans land.
2 Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs, söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om dem.
3 Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom en fotsid livklädnad.
4 Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala vänligt till honom.
12 Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin faders får i Sikem,
13 sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem; gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom: »Jag är redo.»
14 Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom tillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad från Hebrons dal, och han kom till Sikem.
15 Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
16 Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta sin hjord.»
17 Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem säga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.
18 När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit fram till dem, lade de råd om att döda honom.
19 De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
20 Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se huru det går med hans drömmar.»
21 Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
22 Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom tillbaka till hans fader.
23 Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
24 och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var tom, intet vatten fanns däri.
25 Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
26 Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi dräpa vår broder och dölja hans blod?»
27 Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och hans bröder lydde honom.
28 Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.
105 Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken.
2 Sjungen till hans ära, lovsägen honom, talen om alla hans under.
3 Berömmen eder av hans heliga namn; glädje sig av hjärtat de som söka HERREN.
4 Frågen efter HERREN och hans makt, söken hans ansikte beständigt.
5 Tänken på de underbara verk som han har gjort, på hans under och hans muns domar,
6 I Abrahams, hans tjänares, säd, I Jakobs barn, hans utvalda.
16 Och när han bjöd hungersnöd komma över landet och fördärvade allt deras livsuppehälle,
17 då sände han åstad en man framför dem: Josef blev såld till träl.
18 Man slog hans fötter i bojor, i järn fick han ligga fjättrad,
19 till den tid då hans ord uppfylldes, då HERRENS tal bevisade hans oskuld.
20 Då sände konungen och lät släppa honom lös, folkens behärskare gav honom fri.
21 Han satte honom till herre över sitt hus, till att råda över all hans egendom;
22 han skulle binda hans furstar efter sin vilja och lära hans äldste vishet.
45 för att de skulle hålla hans stadgar och taga hans lagar i akt. Halleluja!
5 Moses skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen, att den människa som övar sådan rättfärdighet skall leva genom den.
6 Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: »Du behöver icke fråga i ditt hjärta: 'Vem vill fara upp till himmelen (nämligen för att hämta Kristus ned)?'
7 ej heller: 'Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att hämta Kristus upp ifrån de döda?'»
8 Vad säger den då? »Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika).»
9 Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst.
10 Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst.
11 Skriften säger ju: »Ingen som tror på honom skall komma på skam.»
12 Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en och samme Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som åkalla honom.
13 Ty »var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst».
14 Men huru skulle de kunna åkalla den som de icke hava kommit till tro på? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hört? Och huru skulle de kunna höra, om ingen predikade?
15 Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve sända? Så är och skrivet: »Huru ljuvliga äro icke fotstegen av de män som frambära gott budskap!»
22 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt.
23 Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam.
24 Båten var då redan många stadier från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot.
25 Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön.
26 När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse.
27 Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
28 Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.»
29 Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus.
30 Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.»
31 Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?»
32 När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.
33 Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.»