Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Jakob bildar familj

Jakobs dröm

¹⁰ Jakob lämnade alltså Beer Sheva och gav sig iväg mot Harran. ¹¹ När han vid solnedgången stannade för att slå läger för natten, tog han en sten som huvudkudde och lade sig för att sova. ¹² Då fick han i en dröm se trappsteg^[a] som nådde från jorden till himlen, och han såg hur Guds änglar gick upp och gick ner för dem.

¹³ Där uppe stod Herren, som sa: ”Jag är Herren, Abrahams och din far Isaks Gud. Jag ska ge marken du ligger på till dig och dina ättlingar. ¹⁴ Dina ättlingar kommer att bli som stoftet på jorden. Du kommer att utbreda dig från öster till väster och från norr till söder, och alla jordens folk kommer att bli välsignade genom dig och dina ättlingar. ¹⁵ Jag är med dig och ska skydda dig vart du än går och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska aldrig överge dig. Det jag har lovat dig ska jag också göra.”

¹⁶ Sedan vaknade Jakob. ”Herren är verkligen här”, sa han, ”och det visste jag inte om.” ¹⁷ Han greps av fruktan och sa: ”Hur skräckinjagande är inte denna plats! Det kan inte vara annat än Guds hus och himlens port!” ¹⁸ Nästa morgon steg han upp tidigt och tog stenen, som han hade haft under huvudet, och reste upp den som en minnessten och hällde olja över den. ¹⁹ Han kallade platsen Betel^[b]; tidigare hette staden Lus.

Guds allvetande och allestädes närvaro

139 För körledaren. En psalm av David.

¹² Vi har alltså, syskon, inga som helst skyldigheter mot vår mänskliga natur, så att vi måste leva som den vill. ¹³ Nej, om ni lever på det viset kommer ni att dö. Men om ni med Anden kväver kroppens impulser får ni leva, ¹⁴ för alla som leds av Guds Ande är Guds barn. ¹⁵ Ni har ju inte fått en ande som förslavar er i rädsla. Nej, Anden gör er till Guds egna barn, som kan ropa till Gud: ”Abba, min far.”^{[a] 16} Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn. ¹⁷ Men om vi är Guds barn, är vi också arvingar till Gud, tillsammans med Kristus, om vi lider tillsammans med honom för att en dag få dela härligheten med honom.

Den härlighet som väntar Guds barn

¹⁸ Jag anser att de lidanden vi får gå igenom här i denna tid inte betyder någonting jämfört med den härlighet som en dag ska uppenbaras för oss. ¹⁹ Hela skapelsen väntar med spänning på att få se Guds barn uppenbaras. ²⁰ Allt skapat har ju hamnat i ett tillstånd av tomhet, inte för att de själva ville det, utan därför att Gud dömde skapelsen till tomheten, dock i hopp ²¹ om att skapelsen en dag ska befrias från förgänglighetens slaveri och få del av Guds barns härliga frihet.

²² Vi vet att hela skapelsen våndas som en kvinna när hon ska föda barn. ²³ Och till och med vi, som har fått Guds Ande som en första gåva, våndas i vårt inre. Vi väntar på att Gud för alltid ska ge oss sina barns rättigheter och befria vår kropp. ²⁴ Vi är räddade i hoppet, men ett hopp som man redan ser uppfyllt är inget hopp, för vem hoppas på något som redan har hänt? ²⁵ Men om vi hoppas på något vi ännu inte ser, väntar vi uthålligt.

Liknelsen om ogräset och vetet

²⁴ Jesus berättade en annan liknelse för folket:

”Himmelriket är likt en man som sådde god säd i en åker. ²⁵ En natt då alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs bland vetet och smög bort därifrån. ²⁶ När säden sedan började växa och gå i ax, växte också ogräset upp.

²⁷ Då gick tjänarna och berättade för mannen: ’Herre, det är ogräs på åkern där du ju sådde den goda säden! Var kom det ifrån?’ ²⁸ ’Det måste vara en fiende som har varit där’, svarade han.

Männen frågade då: ’Ska vi rycka upp ogräset?’ ²⁹ ’Nej’, sa han, ’då kommer ni att skada vetet samtidigt. ³⁰ Låt båda växa tillsammans tills det blir dags att skörda. Och när skördetiden kommer ska jag säga till skördemännen: Sortera först bort ogräset och bunta ihop det så att det kan brännas upp. Samla sedan in vetet i min lada.’ ”

Jesus förklarar liknelsen om ogräset och vetet

³⁶ Sedan lämnade Jesus folket och gick hem, och hans lärjungar kom och bad honom förklara liknelsen om ogräset och vetet.

³⁷ Han svarade: ”Människosonen är den som sår den goda säden. ³⁸ Åkern är världen, säden är rikets barn, och ogräset den Ondes. ³⁹ Fienden, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar.

⁴⁰ Som när ogräset skiljs från vetet och bränns upp, så ska det vara vid tidsålderns slut. ⁴¹ Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska rensa hans rike från alla dem som förleder andra och gör det som är mot lagen, ⁴² och de ska kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och skära tänder. ⁴³ Men de rättfärdiga ska lysa som solen i sin Faders rike. Lyssna, den som har öron!