Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 142
Bön om räddning från förföljarna
1 En sång av David. En bön när han var i grottan.
2 Jag höjer min röst och ropar till Herren,
jag höjer min röst och ber till Herren.
3 Jag utgjuter mitt bekymmer inför honom
och talar med honom om min nöd.
4 När min ande tynar bort i mig,
är du den som känner min stig.
På den väg jag skall gå,
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se på min högra sida,
där finns ingen som känns vid mig.
Ingen tillflykt finns mer för mig,
ingen frågar efter min själ.
6 Jag ropar till dig, Herre.
Jag säger: "Du är min tillflykt,
min del i de levandes land."
7 Lyssna till mitt rop,
jag är i stort elände.
Rädda mig från mina förföljare,
de är mig för starka.
8 För min själ ut ur fängelset,
så att jag kan prisa ditt namn.
De rättfärdiga skall samlas omkring mig,
ty du gör väl mot mig.
Domsord över Juda och Israel
1 Herrens ord till morastiten Mika, vid den tid då Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda, det han skådade angående Samaria och Jerusalem.
2 Hör alla folk,
lyssna du jord och allt som är därpå.
Herren, Herren skall vara ett vittne mot er,
Herren från sitt heliga tempel.
3 Ty se, Herren träder ut ur sin boning,
han far ner och går fram över jordens höjder.
4 Bergen smälter under honom
och dalarna bryter fram
som vaxet för elden,
som vattnet när det störtar utför branten.
5 Allt detta sker för att Jakob har avfallit,
för att Israels hus har syndat.
Vem är skyldig till Jakobs avfall?
Är det inte Samaria?
Och vem till Juda offerhöjder?
Är det inte Jerusalem?
Ett liv i helgelse
4 För övrigt, bröder, ni har lärt av oss hur ni skall leva för att behaga Gud, och det är ju så ni lever. Nu ber och uppmanar vi er i Herren Jesus att låta ert liv ännu mer överflöda i detta. 2 Ni vet vilka föreskrifter vi har gett er från Herren. 3 Detta är Guds vilja: att ni helgas, att ni avhåller er från otukt, 4 och att var och en av er vet att skaffa sig hustru[a] på ett helgat och hedervärt sätt. 5 Det får inte ske i lidelser och begär liksom bland hedningarna som inte känner Gud, 6 så att någon i denna sak går för långt och förorättar sin broder. Herren straffar allt sådant, det har vi redan sagt och betygat för er. 7 Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse. 8 Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln