Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

7 Sedan sa Herren till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj, för i denna tid är det bara dig som jag funnit vara rättfärdig. ² Av de rena fyrfotadjuren ska du ta sju par av varje art, hane och hona. Av alla orena djur ska du ta ett par, hane och hona. ³ Också av himlens alla fåglar ska du ta sju par, hane och hona, av varje slag, för att de ska överleva på jorden. ⁴ Om en vecka ska jag sända ett regn som kommer att vara i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna från jorden alla levande varelser som jag har skapat.”

⁵ Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom. ⁶ Han var 600 år när översvämningen kom över jorden. ⁷ Han gick in i arken med sin hustru, sina söner och sina svärdöttrar, för att fly undan översvämningen. ⁸ Hanar och honor av alla fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och alla markens kräldjur ⁹ kom in i arken till Noa parvis, precis som Gud hade befallt Noa.

¹⁰ En vecka senare kom flodvattnen över jorden. ¹¹ Noa var 600 år gammal när floden kom den sjuttonde dagen i andra månaden. Då bröt det stora djupets källor fram, och himlens luckor öppnades. ¹² Regnet föll över jorden under fyrtio dygn. ¹³ Men Noa hade samma dag gått in i arken med sin hustru och sina söner Sem, Ham och Jafet och deras hustrur. ¹⁴ Med dem fanns de olika sorterna av vilda djur och boskap, alla slags kräldjur, fåglar och andra bevingade djur. ¹⁵ De kom alla till Noa, ett par av varje levande varelse, de som har livsande i sig. ¹⁶ Hanar och honor av alla slags djur kom, precis som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde dörren efter honom.

¹⁷ Under fyrtio dagar kom floden över jorden. Det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt högt ovanför jorden. ¹⁸ Vattnet steg högre och högre, och arken flöt på vattnet. ¹⁹ Vattnet steg allt mer och täckte slutligen alla berg under himlen. ²⁰ Vattnet steg mer än sju meter över de högsta topparna.

²¹ Hela myllret av jordens levande varelser gick under: fåglar, boskap, vilda djur, hela jordens vimmel av smådjur och alla människor. ²² Allt som andades och levde på torra land dog, ²³ ja, allt liv på jorden utplånades. Allt levande på jorden utplånades: människor och djur, kräldjur och himlens fåglar. Bara Noa och de som var med honom i arken blev kvar. ²⁴ Vattnet täckte jorden i 150 dagar.

Storm utanför Kreta

¹³ Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.

¹⁴ Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön ¹⁵ och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden.

¹⁶ Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. ¹⁷ Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten^[a] och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.

¹⁸ När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. ¹⁹ Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. ²⁰ Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute.

²¹ Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. ²² Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under. ²³ I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar ²⁴ och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför rätta hos kejsaren och dessutom har Gud skänkt åt dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ ²⁵ Var därför vid gott mod, mina vänner! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. ²⁶ Men vi måste driva iland på en ö.”

Skeppsbrottet

²⁷ När vi den fjortonde stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. ²⁸ De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än fyrtio meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt trettio meter. ²⁹ De blev då rädda för att vi skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de bara på att det skulle bli morgon.

³⁰ Sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. ³¹ Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Om de inte stannar ombord, kan ni inte räddas.” ³² Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.

³³ Strax innan det började ljusna, uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har nu bara väntat och inte rört någon mat på två veckor”, sa han. ³⁴ ”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!”

³⁵ Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. ³⁶ Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. ³⁷ Det var 276 personer ombord ³⁸ och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.