Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Psalm 114

Herrens under vid uttåget ur Egypten

Jonas kallelse och flykt

1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade:

² "Stig upp och bege dig till Nineve, den stora staden, och predika mot den, ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte." ³ Men Jona steg upp för att fly till Tarsis, bort från Herrens ansikte. Och han for ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarsis. Han betalade för resan och steg sedan ombord för att fara med dem till Tarsis, bort från Herrens ansikte.

⁴ Men Herren sände en stark vind ut över havet, och en våldsam storm uppstod och skeppet var nära att krossas. ⁵ Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet.

Men Jona hade gått ner i det inre av skeppet och låg där i djup sömn. ⁶ Då gick skeppets kapten till honom och sade: "Hur kan du sova nu? Stig upp och ropa till din gud. Kanske skall den guden tänka på oss, så att vi inte förgås." ⁷ De sade till varandra: "Låt oss kasta lott, så att vi får veta vem som har dragit denna olycka över oss." Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. ⁸ Då sade de till honom: "Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?"

⁹ Han svarade dem: "Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra." ¹⁰ Då greps männen av stor förskräckelse och sade till honom: "Vad är det du har gjort!" Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från Herrens ansikte. ¹¹ Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: "Vad skall vi göra med dig, så att havet blir lugnt?" ¹² Då svarade han dem: "Tag och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt. Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er."

¹³ Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, ty stormen rasade allt värre. ¹⁴ Då ropade de till Herren och sade: " Herre, låt oss inte gå under för den där mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja." ¹⁵ Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. ¹⁶ Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och avlade löften.

¹⁹ Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. ²⁰ Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen^[a] av de insomnade. ²¹ Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa.

²² Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. ²³ Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. ²⁴ Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. ²⁵ Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. ²⁶ Som den siste fienden berövas döden all makt, ²⁷ ty allt har han lagt under hans fötter. ^[b] Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. ²⁸ Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla.