Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Bäva för Herrens fruktansvärda makt, som han visade vid uttåget ur Egypten

Jona flyr från Herrens kallelse

1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: ² ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.” ³ Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från Herren.^[a]

⁴ Herren sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas. ⁵ Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord.

Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt. ⁶ Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!”

⁷ Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona. ⁸ Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?” ⁹ Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud, som har gjort hav och land.” ¹⁰ Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan Herren, för det hade han berättat för dem. ¹¹ De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer. ¹² Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.” ¹³ Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare. ¹⁴ Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, Herre, har handlat som du har velat!”

¹⁵ Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt. ¹⁶ Männen greps av stor fruktan för Herren, de offrade till honom och gav löften.

¹⁹ Om vårt hopp till Kristus bara gäller livet här, då är det verkligen mer synd om oss än om någon annan.

²⁰ Men nu är det faktiskt så att Kristus har uppstått från de döda, som den första av alla dem som somnat in. ²¹ Döden kom in genom en människa, och därför kom också uppståndelsen från de döda genom en människa. ²² Alla dör i Adam, och på samma sätt får alla nytt liv i Kristus. ²³ Men alla i en bestämd ordning: Kristus först, och när han kommer tillbaka, alla de som tillhör honom. ²⁴ Sedan kommer slutet, då Kristus ska överlämna riket till Gud, Fadern, sedan han har utplånat alla härskare och makter och krafter. ²⁵ Kristus måste nämligen regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter.^{[a] 26} Och den sista fienden som utplånas är döden, ²⁷ för Gud har ”lagt allting under hans fötter.”^[b] När det står att ”allting” har lagts under hans fötter betyder det naturligtvis inte att det även gäller Gud själv, eftersom det var han som lade allting under sin Son. ²⁸ Men när allting sedan har lagts under honom, ska han underordna sig den som lade allting under honom, så att Gud blir allt i alla.