Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Herrens tjänares lidande och härlighet
13 [a] Se, min tjänare skall handla[b] vist.
Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög.
14 Liksom många häpnade över dig,
så skall hans framträdande förvrängas mer än andra mäns
och hans gestalt mer än andra människors.
15 Han skall bestänka[c] många folk.
Inför honom kommer kungar att förstummas,
ty de får se sådant som aldrig har berättats för dem
och lära känna vad de aldrig har hört.
53 Vem trodde vår predikan, för vem var Herrens arm uppenbarad?
2 Som en späd planta sköt han upp inför honom,
som ett rotskott ur torr jord.
Han hade varken skönhet eller majestät.
När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande.
3 Han var föraktad och övergiven av människor,
en smärtornas man och förtrogen med lidande,
lik en som man skyler ansiktet för,
så föraktad att vi räknade honom för intet.
4 Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig,
medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
5 Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.
6 Vi gick alla vilse som får,
var och en gick sin egen väg,
men all vår skuld lade Herren på honom.
7 Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig
och öppnade inte sin mun.
Lik ett lamm som förs bort till att slaktas,
lik ett får som är tyst inför dem som klipper det,
så öppnade han inte sin mun.
8 Genom våld och dom blev han borttagen.
Vem i hans släkte besinnar
att när han rycktes bort från de levandes land,
blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse?
9 Bland de ogudaktiga fick han sin grav,
men hos en rik var han i sin död,
ty han hade ingen orätt gjort,
och svek fanns inte i hans mun.
10 Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida.
När du gör hans liv till ett skuldoffer,
får han se avkomlingar och leva länge,
och Herrens vilja skall ha framgång genom honom.
11 Genom den vedermöda hans själ har utstått
får han se[d] och bli tillfreds.
Genom sin kunskap[e] förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga,
och deras skulder är det han som bär.
12 Därför skall jag ge honom de många[f] som hans del,
och de starka skall han få som byte,
eftersom han utgav sitt liv i döden
och blev räknad bland förbrytare,
han som bar de mångas synd
och trädde in i överträdarnas ställe.
Psalm 22
Messias lidande och seger
1 För sångmästaren, efter "Morgonrodnadens hind", en psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar,
men min frälsning är fjärran.
3 Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
och om natten, men jag får ingen ro.
4 Dock är du den Helige,
den som tronar på Israels lovsånger.
5 På dig förtröstade våra fäder,
de förtröstade och du befriade dem.
6 Till dig ropade de och fick hjälp,
på dig förtröstade de och kom ej på skam.
7 Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor, föraktad av folket.
8 Alla som ser mig hånar mig,
de spärrar upp munnen,
de skakar på huvudet:
9 "Anförtro dig åt Herren!
Han skall befria och rädda honom,
han har ju honom kär."
10 Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11 På dig är jag kastad ända från modersskötet,
redan i moderlivet var du min Gud.
12 Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära,
och ingen finns som hjälper.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Basans oxar omringar mig.
14 Som glupande och rytande lejon
spärrar de upp gapet mot mig.
15 Jag är lik vatten som hälls ut,
alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 Min kraft är uttorkad som en lerskärva,
min tunga fastnar i gommen,
du lägger mig i dödens stoft.
17 Hundar omger mig,
de ondas hop omringar mig,
mina händer och fötter har de genomborrat.
18 Jag kan räkna alla mina ben,
de ser på mig, de stirrar.
19 De delar mina kläder mellan sig
och kastar lott om min klädnad.
20 Men du, Herre, var inte långt borta,
du, min styrka, skynda till min hjälp!
21 Rädda min själ från svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld.
22 Fräls mig från lejonets gap
och från vildoxarnas horn
- du bönhör mig.
23 Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig.
24 Ni som fruktar Herren, lova honom,
ära honom, alla Jakobs barn,
bäva för honom, alla Israels barn.
25 Ty han föraktade inte den förtrycktes elände
och såg inte på honom med avsky.
Han dolde inte sitt ansikte för honom,
när han ropade lyssnade han till honom.
26 Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen,
jag får infria mina löften inför dem som fruktar honom.
27 De ödmjuka skall äta och bli mätta,
de som söker Herren skall lova honom.
Era hjärtan skall leva för evigt.
28 Alla jordens ändar skall tänka på det
och omvända sig till Herren.
Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.
29 Ty riket är Herrens,
han råder över hednafolken.
30 Alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe.
Inför honom skall de böja knä,
alla de som far ner i stoftet,
de som ej kan hålla sin själ vid liv.
31 De efterkommande skall tjäna honom,
kommande släkten skall få höra om Herren.
32 De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighet
för det folk som skall födas,
att han har gjort det.
16 Detta är det förbund som jag skall sluta med dem
efter denna tid säger Herren.
Och sedan:
Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan
och skriva dem i deras sinnen,[a]
17 och deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg.
18 Och där synderna är förlåtna behövs det inte längre något syndoffer.
Uppmuntran till tro och kärlek
19 Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste 20 på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött. 21 Vi har en stor präst över Guds hus. 22 Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet, med ett hjärta som är renat från ett ont samvete och med en kropp som är badad i rent vatten. 23 Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast. 24 Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. 25 Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.
Jesus är den fullkomlige översteprästen
14 Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. 15 Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. 16 Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.
7 Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. 8 Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. 9 Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom,
Jesus blir förrådd och fängslad
18 När Jesus hade sagt detta, gick han med sina lärjungar över bäcken Kidron.[a] Där låg en trädgård[b] dit han och hans lärjungar gick. 2 Men Judas, han som skulle förråda honom, kände också till det stället, eftersom Jesus ofta hade varit där med sina lärjungar. 3 Judas tog med sig den romerska vakten och ett antal av översteprästernas och fariseernas tjänare och kom dit med facklor, lyktor och vapen. 4 Jesus, som visste om allt som skulle hända honom, gick ut och sade till dem: "Vem söker ni?" 5 De svarade: "Jesus från Nasaret." Han sade till dem: " Jag Är". Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. 6 När Jesus sade till dem: Jag Är, vek de tillbaka och föll till marken. 7 Än en gång frågade han dem: "Vem söker ni?" De sade: "Jesus från Nasaret." 8 Jesus svarade: "Jag sade er att det är jag. Om det alltså är mig ni söker, så låt dessa gå!" 9 Det ord som han hade talat skulle nämligen gå i uppfyllelse: "Av dem som du har gett mig, har jag inte förlorat någon enda." 10 Simon Petrus, som hade ett svärd, drog det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat. Tjänaren hette Malkus. 11 Jesus sade till Petrus: "Stick ditt svärd i skidan! Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?"
12 Soldaterna med sin befälhavare och judarnas tjänare grep nu Jesus och band honom. 13 De förde honom först till Hannas, svärfar till Kajfas, som var överstepräst det året. 14 Det var Kajfas som hade gett judarna det rådet att det var bäst att en man dog i folkets ställe.
Petrus förnekar Jesus
15 Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen och kom med Jesus in på översteprästens gård. 16 Men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med flickan som vaktade porten och förde in Petrus. 17 Tjänsteflickan sade till Petrus: "Är inte också du en av den där mannens lärjungar?" Han svarade: "Nej, det är jag inte." 18 Eftersom det var kallt hade tjänarna och vakterna gjort upp en koleld, där de stod och värmde sig. Även Petrus stod och värmde sig tillsammans med dem.
Jesus inför översteprästen
19 Översteprästen frågade ut Jesus om hans lärjungar och om hans lära. 20 Jesus svarade honom: "Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. 21 Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört vad jag har förkunnat för dem. De vet vad jag har sagt." 22 När Jesus sade detta, gav en av tjänarna, som stod där, honom ett slag i ansiktet och sade: "Skall du svara översteprästen på det sättet?" 23 Jesus svarade: "Har jag sagt något oriktigt, så bevisa det, men har jag talat rätt, varför slår du mig då?" 24 Hannas skickade honom sedan bunden till översteprästen Kajfas.
25 Simon Petrus stod där och värmde sig. Då sade de till honom: "Är inte du också en av hans lärjungar?" Han nekade och sade: "Det är jag inte." 26 En av översteprästens tjänare, en släkting till den som Petrus hade huggit örat av, sade: "Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården?" 27 Petrus nekade än en gång. Och strax gol en tupp.
Jesus inför Pilatus
28 Från Kajfas förde de sedan Jesus till pretoriet.[c] Det var tidigt på morgonen. Själva gick de inte in i pretoriet, för att de inte skulle bli orena utan kunna fira påsken.[d] 29 Pilatus[e] gick då ut till dem och frågade: "Vad anklagar ni den här mannen för?" 30 De svarade: "Om han inte vore en förbrytare, hade vi inte överlämnat honom åt dig." 31 Pilatus sade till dem: "Ta ni honom och döm honom efter er lag!" Judarna sade: "Vi har inte rätt att döma någon till döden." 32 Så skulle det ord uppfyllas som Jesus hade sagt, när han angav på vilket sätt han skulle dö.
33 Pilatus gick tillbaka in i pretoriet och lät kalla fram Jesus och frågade: "Är du judarnas konung?" 34 Jesus svarade: "Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?" 35 Pilatus svarade: "Jag är väl inte jude. Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?" 36 Jesus svarade: "Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." 37 Pilatus sade: "Du är alltså en konung?" Jesus svarade: "Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst." 38 Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?" Efter att ha sagt detta gick han ut till judarna igen och sade till dem: "Jag finner honom inte skyldig till något brott. 39 Nu är det sed att jag friger en fånge åt er vid påsken. Vill ni att jag skall frige judarnas konung åt er?" 40 Då skrek de: "Inte honom, utan Barabbas!" Men Barabbas var en förbrytare.
19 Då tog Pilatus Jesus och lät gissla[f] honom. 2 Och soldaterna flätade en krona av törne och satte på hans huvud och klädde honom i en purpurröd mantel. 3 De gick fram till honom och sade: "Var hälsad, judarnas konung", och de slog honom i ansiktet. 4 Pilatus gick ut igen och sade till dem: "Se, jag för ut honom till er, för att ni skall förstå att jag inte finner något brottsligt hos honom." 5 Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och purpurmanteln. Pilatus sade till dem: "Se människan!" 6 När översteprästerna och deras tjänare fick se honom, skrek de: "Korsfäst! Korsfäst!" Pilatus sade då till dem: "Ta ni och korsfäst honom! Jag finner honom inte skyldig." 7 Judarna svarade: "Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds Son."
8 När Pilatus hörde det, blev han ännu mer förskräckt, 9 och han gick tillbaka in i pretoriet och sade till Jesus: "Varifrån är du?" Men Jesus gav honom inget svar. 10 Pilatus sade till honom: "Svarar du mig inte? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?" 11 Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån. Därför har den som utlämnat mig åt dig större skuld." 12 Från det ögonblicket försökte Pilatus frige honom, men judarna skrek: "Friger du honom är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig själv till konung sätter sig upp mot kejsaren."
13 När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet, på den plats som kallas Lithostroton,[g] på hebreiska Gabbata. 14 Det var påskens tillredelsedag,[h] omkring sjätte timmen. Pilatus sade till judarna: "Här ser ni er konung!" 15 De skrek: "Bort med honom, bort! Korsfäst honom!" Pilatus frågade: "Skall jag korsfästa er konung?" Översteprästerna svarade: "Vi har ingen annan konung än kejsaren." 16 Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas.
Jesus korsfästes
De tog Jesus med sig. 17 Och han bar själv sitt kors på väg ut till den plats som kallas Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata. 18 Där korsfäste de honom, och tillsammans med honom två andra, en på var sida och Jesus i mitten. 19 Pilatus hade också låtit göra ett anslag som sattes upp på korset. Där stod: "Jesus från Nasaret, judarnas konung." 20 Det anslaget läste många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden och texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. 21 Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte judarnas konung, utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung." 22 Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit."
23 Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade dem i fyra delar, en åt varje soldat. Också livklädnaden tog de. Men den var utan sömmar, vävd i ett enda stycke, uppifrån och ända ner. 24 Därför sade de till varandra: "Vi skall inte skära sönder den utan kasta lott om vem som skall få den." Ty Skriften skulle uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. [i] Så gjorde nu soldaterna.
25 Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster Maria som var Klopas hustru och Maria från Magdala. 26 När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: "Kvinna, se din son." 27 Sedan sade han till lärjungen: "Se din mor." Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig.
28 Jesus visste att allt redan var fullbordat, och han sade därefter för att Skriften skulle uppfyllas: "Jag törstar."[j] 29 Där stod ett kärl fullt med ättikvin, och de fäste en svamp fylld med ättikvin runt en isopstjälk[k] och förde den till hans mun. 30 När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och gav upp andan.
31 Eftersom det var tillredelsedag och judarna inte ville att kropparna skulle hänga kvar på korset över sabbaten - det var nämligen en stor sabbatsdag - bad de Pilatus att de korsfästas ben skulle krossas och kropparna föras bort.[l] 32 Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med honom, först på den ene och sedan på den andre. 33 När de därefter kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben, 34 men en av soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut, och genast kom det ut blod och vatten. 35 Den som har sett detta har vittnat för att också ni skall tro, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. 36 Ty detta skedde för att Skriften skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. [m] 37 Och ett annat skriftställe säger: De skall se upp till honom som de har genomborrat. [n]
Jesu begravning
38 Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge i hemlighet, av rädsla för judarna, bad därefter Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick därför och tog hans kropp. 39 Även Nikodemus kom dit, han som första gången hade kommit till Jesus om natten. Han hade med sig en blandning av myrra[o] och aloe,[p] omkring hundra pund.[q] 40 De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de välluktande salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. 41 Intill den plats där Jesus hade blivit korsfäst låg en trädgård, och i trädgården fanns en ny grav, där ännu ingen hade blivit lagd. 42 I den lade de Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag och graven låg nära.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln