Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Ångerpsalm; syndabekännelse och förlåtelse
32 Av David. Maskil[a].
Lycklig är den som har fått sin överträdelse förlåten,
den vars synd är utplånad.
2 Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd
och vars ande är utan svek.
3 Så länge jag teg tynade jag bort
i min dagliga klagan.
4 Både dag och natt fanns din tunga hand över mig.
Min livskraft torkade bort som i hettan av en varm sommardag. Séla
5 Då bekände jag min synd för dig.
Jag dolde inte min skuld.
Jag sa: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.”
Och du förlät mig min syndaskuld. Séla
6 Därför ska alla fromma be till dig,
när det går att finna dig.
När de stora vattnen stiger
kommer de inte att drabba dem.
7 Du är min tillflykt,
du bevarar mig för nöden,
du omger mig med befrielsens sånger. Séla
8 ”Jag vill vägleda och undervisa dig på den väg du ska gå.
Jag ska ge dig råd,
och jag ska följa dig med min blick.
9 Var därför inte som en häst eller mula utan förstånd,
som måste kontrolleras med tygel och betsel
för att den ska komma till dig.”
10 Många sorger drabbar gudlösa människor,
men den som förtröstar på Herren
ska omslutas av hans nåd.
11 Gläd er i Herren och jubla, ni rättfärdiga,
sjung av glädje, ni rättsinniga.
Kain och Abel
Kain mördar Abel
4 Adam låg med sin hustru Eva, och hon blev gravid och födde en son som fick namnet Kain[a], för hon sa: ”Med Herrens hjälp har jag fått en människa!” 2 Hennes nästa barn var Abel, Kains bror. Abel blev herde, medan Kain blev lantbrukare. 3 En gång kom Kain med en del av sin skörd av frukt som offergåva till Herren. 4 Också Abel kom med de feta köttstyckena från sina förstfödda lamm. Herren såg med välbehag på Abel och hans offer, 5 men inte på Kain och hans offer. Detta gjorde Kain vred, och han sänkte blicken.
6 ”Varför är du så vred?” frågade Herren. ”Varför sänker du huvudet? 7 Om du gör rätt är du ju accepterad, men om du inte gör rätt, lurar synden vid dörren. Synden åtrår dig, men du ska råda över den!”
8 Kain föreslog sin bror att de skulle gå ut på fälten tillsammans[b]. Medan de var där, överföll Kain sin bror och dödade honom.
9 Herren sa till Kain: ”Var är din bror Abel?” ”Det vet jag inte”, sa Kain. ”Ska jag hålla reda på min bror?”
10 Men Herren sa: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. 11 Från och med nu är du förbannad och förvisad från den mark som öppnade sin mun för att ta emot din brors blod ur din hand. 12 Den kommer inte längre att ge dig någon skörd. Du ska vara hemlös och fredlös och irra omkring på jorden.”
13 Kain svarade Herren: ”Mitt straff är större än jag kan bära,[c] 14 för du har förvisat mig från min mark och från dig själv och gjort mig till en rastlös vandrare. Vem som helst som ser mig kan döda mig.” 15 Då svarade Herren: ”De kommer inte att döda dig, för jag ska ge ett sju gånger värre straff åt den som gör det.” Sedan satte Herren ett märke på Kain, för att ingen som mötte honom skulle döda honom. 16 Kain gick sedan bort från Herren och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.
Jesus är vår överstepräst
14 Då vi nu har en stor överstepräst som har farit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss hålla fast vid vår bekännelse. 15 Vi har inte en överstepräst som inte förstår våra svagheter, utan en som själv har blivit prövad på alla sätt precis som vi, men utan synd. 16 Låt oss därför frimodigt komma fram till nådens tron och få barmhärtighet och finna nåd när vi behöver hjälp.
5 Varje överstepräst utses bland människor och har i uppdrag att representera andra människor inför Gud. Han bär fram gåvor och offer för människors synder. 2 Han kan ha medlidande med de okunniga och vilsegångna, eftersom han själv är svag 3 och måste därför bära fram syndoffer både för sig själv och för folket. 4 Denna ära är inget som någon själv tar på sig. Man blir kallad av Gud, precis som Aron blev.[a]
5 Därför tog inte heller Kristus på sig äran att vara överstepräst. Nej, han fick den av honom som sa till honom:
”Du är min Son.
Idag har jag blivit din Far.”[b]
6 På ett annat ställe säger han:
”Du är präst för evigt,
så som Melkisedek.”[c]
7 Medan han levde här på jorden grät han och ropade högt och bad till honom som kunde rädda honom från döden. Och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan. 8 Fastän han var Son, lärde han sig att lyda genom det lidande han gick igenom. 9 När han blev fullkomnad, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom. 10 Gud kallade ju honom till att bli överstepräst, så som Melkisedek.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.