Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Nun
105 Ditt ord är mina fötters lykta
och ett ljus på min stig.
106 Jag har svurit och hållit min ed:
Att följa dina rättfärdiga domslut.
107 Jag plågas svårt,
Herre, håll mig vid liv enligt ditt ord!
108 Låt min muns frivilliga offer
glädja dig, Herre,
lär mig dina domslut.
109 Mitt liv är ständigt i min hand,
men jag glömmer ej din undervisning.
110 De ogudaktiga lägger ut snaror för mig,
men jag far ej vilse från dina befallningar.
111 Jag har dina vittnesbörd
till min eviga arvedel,
de är mitt hjärtas fröjd.
112 Jag har vänt mitt hjärta
till att göra efter dina stadgar,
alltid, ända till slutet.
Lagboken blir återfunnen
3 I sitt artonde regeringsår sände kung Josia i väg skrivaren Safan, son till Asalja, Mesullams son, till Herrens hus och sade: 4 "Gå upp till översteprästen Hilkia och befall honom att göra i ordning de pengar som har kommit in till Herrens hus och som vakterna vid ingången samlat in från folket. 5 Han skall överlämna dem åt de män som tjänstgör som tillsyningsmän vid Herrens hus, och dessa skall ge dem åt de män som arbetar vid Herrens hus för att rusta upp det som är förfallet på huset, 6 nämligen åt timmermännen, byggnadsarbetarna och murarna. Pengarna skall även användas till att köpa in trävirke och huggen sten för att rusta upp huset. 7 Men de skall inte behöva redovisa de pengar de fått, utan de skall få handla på heder och tro.
8 Då sade översteprästen Hilkia till skrivaren Safan: "Jag har funnit lagboken i Herrens hus." Hilkia gav boken åt Safan och han läste den. 9 Därefter gick sekreteraren Safan in till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. Han sade: "Dina tjänare har tömt ut de pengar som fanns i templet och har överlämnat dem åt de män som tjänstgör som tillsyningsmän vid Herrens hus." 10 Skrivaren Safan sade också till kungen: "Prästen Hilkia har gett mig en bok." Och Safan läste den för kungen.
11 När kungen hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder. 12 Och kungen befallde prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och Akbor, Mikajas son, och skrivaren Safan och Asaja, kungens tjänare, och sade: 13 "Gå och fråga Herren för mig och för folket, ja, för hela Juda, om det som står i denna bok, som man nu har funnit. Ty Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss."
14 Då gick prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Safan och Asaja till profetissan Hulda, hustru till Sallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tikva, Harhas son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. De talade med henne 15 och hon sade då till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig: 16 Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här skall jag låta olycka komma, alla de ord som står i den bok som Juda kung har läst. 17 De har övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, och därför är min vrede upptänd mot denna plats och skall inte utsläckas. 18 Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren, till honom skall ni säga: Så säger Herren, Israels Gud, 19 om de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev mjukt och du ödmjukade dig inför Herren när du hörde vad jag har talat mot denna plats och mot dem som bor här, nämligen att de skall bli ett föremål för häpnad och förbannelse, och eftersom du rev sönder dina kläder och grät inför mig, därför har jag också hört dig, säger Herren. 20 Därför vill jag samla dig till dina fäder och du skall samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon skall slippa se all den olycka som jag skall låta komma över denna plats."
Och de vände tillbaka till kungen med detta svar.
2 Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt. Eller vet ni inte, vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel: 3 Herre, dina profeter har de dödat, och dina altaren har de rivit ner. Jag ensam är kvar, och mig vill de döda.[a] 4 Men vad svarar Gud honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal.[b] 5 På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd. 6 Men om det var av nåd, så var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd. 7 Vad följer då av detta? Jo, vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förstockade. 8 Det står skrivet: Gud har gett dem en likgiltighetens ande, ögon som inte ser och öron som inte hör, och detta ända till denna dag.[c] 9 Och David säger: Må deras bord bli en snara och ett nät, en fälla och ett straff för dem.[d] 10 Må deras ögon bli förmörkade, så att de inte ser, och böj deras rygg för alltid.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln