Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Kontrasten mellan den rättfärdige och den gudlöse
37 Av David.
Upprörs inte över de onda,
avundas inte dem som gör orätt.
2 Snart vissnar de bort som gräset
och försvinner som gröna växter.
3 Förtrösta på Herren och gör det goda,
så kommer du att få leva i trygghet i landet.
4 Gläd dig i Herren!
Då kommer han att ge dig vad ditt hjärta önskar.
5 Överlåt din väg åt Herren, lita på honom,
för han ska göra det.
6 Han ska låta din rättfärdighet lysa som gryningens ljus,
din rättvisa som middagssolen.
7 Var stilla inför Herren, vänta på honom.
Upprörs inte över den framgångsrike
som genomför sina intriger.
8 Låt inte din vrede ta överhanden, vänd dig från den!
Reta inte upp dig, för det medför bara ont.
9 De som gör ont ska utrotas,
men de som hoppas på Herren ska ärva landet.
10 Det dröjer inte länge förrän den gudlöse är borta,
och du söker på hans plats, men han finns inte där.
11 Men de ödmjuka får ärva landet
och glädjas åt stor frid[a].
12 Den gudlöse har onda planer mot den rättfärdige
och biter samman sina tänder mot honom.
13 Men Herren ler åt honom,
för han ser hans dag komma.
14 De gudlösa drar sina svärd och spänner sina bågar
för att slå ner de fattiga och förtryckta,
slakta dem som är uppriktiga.
15 Men deras svärd kommer att tränga in i deras egna hjärtan,
och alla deras bågar ska brytas sönder.
16 Den rättfärdiges små ägodelar är bättre
än många gudlösas rikedom[b].
17 De gudlösas makt ska brytas,
men Herren stöder de rättfärdiga.
Rut väljer att gå med Noomi
Noomi mister både man och söner
1 Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land. 2 Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där. 3 Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.
4 Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare 5 dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner. 6 Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. 7 Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda.
8 Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! Herren ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda. 9 Må han också ge er trygghet med hem och make!”
Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta. 10 ”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!”
11 ”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. 12 Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, 13 skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för Herren har låtit allt detta drabba mig.”
14 Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi.
15 ”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.”
16 Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. 17 Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!”
18 När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.
Hälsning
1 Från Paulus, som sitter fängslad för Kristus[a] Jesus skull, och från vår bror Timotheos.
Till vår käre vän och medarbetare Filemon, 2 och till vår syster Apfia, vår medkämpe Archippos, och till församlingen som möts i ditt hus.
3 Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Paulus tackar Gud
4 Jag tackar alltid min Gud när jag kommer ihåg dig i mina böner, 5 eftersom jag får höra om din kärlek och din tro, din tro på Herren Jesus och din kärlek till alla de heliga. 6 Jag ber att det stöd du har kunnat ge dem på grund av din tro ska få dem att inse hur mycket gott som finns i Kristus. 7 Jag har själv blivit mycket glad och uppmuntrad av din kärlek, min bror, eftersom du har gett nytt mod åt de heliga.
Paulus vädjar för slaven Onesimos
8 Även om jag i Kristus frimodigt skulle kunna befalla dig vad du kan förväntas göra, 9 vill jag nu på grund av kärlek vädja till dig, jag Paulus, en gammal man som nu också är en fånge för Kristus Jesus skull.[b] 10 Jag vädjar till dig för Onesimos, mitt barn, som jag fått här i fängelset. 11 Du hade inte särskilt stor nytta av Onesimos[c] förut, men nu har han blivit till verklig nytta för både dig och mig.
12 När jag nu skickar honom tillbaka till dig är det som om jag sände en del av mig själv. 13 Jag hade helst velat ha honom kvar här, så att han kunde hjälpa mig i ditt ställe, när jag nu sitter fängslad för evangeliets skull. 14 Men jag ville inte göra någonting utan att först ha fått ditt tillstånd. Om du gör något gott ska det ju inte vara av tvång, utan av fri vilja. 15 Kanske var det därför han skildes från dig under en kort tid, för att du sedan skulle få honom tillbaka för alltid, 16 men inte längre som en slav, utan något mycket mer: en älskad bror. För mig är han mycket kär, men för dig måste han vara det ännu mer, både som människa och som en som tillhör Herren.
17 Om du ser mig som din vän, så ta emot honom på samma sätt som du skulle ha tagit emot mig. 18 Har han skadat dig på något sätt eller är skyldig dig något, så sätt upp det på min räkning. 19 Jag, Paulus, skriver här med min egen hand[d]: Jag ska betala tillbaka. Att du sedan har en ännu större skuld till mig – dig själv, är en annan sak. 20 Ja, min bror, låt mig nu få nytta[e] av dig i Herren. Gör mig lättad och glad för Kristus skull.
21 Detta skriver jag, fullt övertygad om att du kommer att göra det jag ber dig om och mer än så.
Sluthälsning
22 Så ber jag dig om en sak till: ha ett rum i ordning åt mig, för jag hoppas att ni tack vare era böner ska få återse mig.
23 Epafras, som också sitter fängslad här för Kristus Jesus skull, hälsar till dig. 24 Det gör också mina medarbetare Markus, Aristarchos, Demas och Lukas.
25 Nåd från vår Herre Jesus Kristus åt er ande.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.