Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Förtröstan på Herren, bön om hjälp

27 Av David.

Eli och Samuel

(1:1—7:17)

Samuels födelse och barndom

Hanna får bönesvar – en son

1 I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam. ² Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några.

³ Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo^[a] för att tillbe och offra till härskarornas Herre. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i Herrens tjänst. ⁴ Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet. ⁵ Men åt Hanna gav han en särskild del^[b]. Han älskade henne djupt trots att Herren inte gett henne några barn. ⁶ Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som Herren låtit henne drabbas av. ⁷ Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till Herrens hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. ⁸ ”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?”

⁹ Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till Herrens tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. ¹⁰ Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren. ¹¹ Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas Herre, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till Herren för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud!^[c]”

¹² Hon bad länge inför Herren och Eli iakttog hennes läppar. ¹³ Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. ¹⁴ ”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” ¹⁵ ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför Herren. ¹⁶ Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.”

¹⁷ Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” ¹⁸ ”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut.

¹⁹ Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför Herren än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom Herren ihåg henne. ²⁰ Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel,^[d] för hon sa: ”Jag bad till Herren att jag skulle få honom.”

Paulus budskap kommer från Jesus själv

¹¹ Syskon, jag försäkrar er att det evangelium som jag har förkunnat inte är något som människor har tänkt ut. ¹² Jag har inte heller fått eller lärt mig det genom någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus själv.

¹³ Ni har ju hört hurdan jag var förut, som en övertygad anhängare av den judiska religionen, hur jag förföljde Guds församling och gjorde allt för att utrota den. ¹⁴ Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och var ivrigare än de att följa alla de traditioner jag ärvt av mina förfäder.

¹⁵ Men redan innan jag föddes hade Gud utsett mig, och han kallade mig genom sin nåd. ¹⁶ Han lät sin Son visa sig för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom till hedningarna. Då sökte jag inte upp någon människa för att fråga om råd. ¹⁷ Jag for inte upp till Jerusalem för att leta upp de män som var apostlar före mig. Jag begav mig istället till Arabien^[a], och återvände sedan till Damaskus.^{[b] 18} Det dröjde hela tre år innan jag for upp till Jerusalem för att besöka Kefas^[c], och jag stannade då hos honom i två veckor. ¹⁹ Några andra apostlar träffade jag inte, förutom Jakob, Herrens bror. ²⁰ Vad jag skriver här är sant. Gud själv kan intyga att jag inte ljuger för er. ²¹ Sedan fortsatte jag till Syrien och Kilikien. ²² Jag var okänd för Kristus församlingar i Judeen. ²³ Det enda de hade hört var ett rykte: ”han som förut förföljde oss förkunnar nu själv den tro han ville utrota.” ²⁴ Och de hyllade Gud för min skull.