Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

⁷ Offer och gåvor önskade du inte.
    – Du har gett mig öron^[a] som hör.–
Brännoffer och syndoffer
    frågade du inte efter.
⁸ Då sa jag: ”Se, här är jag.
    I bokrullen står det skrivet om mig.
⁹ Jag vill göra din vilja, min Gud,
    för din lag är i mitt hjärta.”

¹⁰ Jag förkunnar rättfärdighet i den stora församlingen,
    jag tillsluter inte min mun, det vet du, Herre.
¹¹ Jag döljer inte din rättfärdighet inom mig,
    jag talar om din trofasthet och räddning.
Jag döljer inte din nåd och sanning inför den stora församlingen.

¹² Herre, ta inte din barmhärtighet ifrån mig,
    låt din nåd och sanning bevara mig.
¹³ Olyckor utan tal omger mig,
    mina synder har hunnit ifatt mig och jag orkar inte se dem.
De är fler än hårstråna på mitt huvud,
    och hela mitt livsmod sviktar.
¹⁴ Herre, jag ber, befria mig!
    Skynda dig och kom till min hjälp!

¹⁵ Låt skam och vanära komma över alla dem
    som är ute efter mitt liv och vill utplåna det.
Låt dem som vill min olycka
    vända tillbaka i förnedring.
¹⁶ Låt dem som nu hånskrattar ”haha, haha” åt mig
    häpna och skämmas.
¹⁷ Men låt alla som söker dig glädjas och jubla i dig,
    låt dem som älskar din räddning alltid säga: ”Herren är stor!”

53 Men vem trodde på vårt budskap,
    och för vem har Herren uppenbarat sin arm^[a]?
² Som en späd planta växte han upp inför honom,
    som en rot ur torr mark.
Han hade ingen ståtlig gestalt
    som drog våra blickar till sig,
    inget utseende som tilltalade oss.
³ Han var föraktad och övergiven av människor,
    en smärtornas man som visste vad lidande var,
en som man döljer sitt ansikte för.
    Han var föraktad,
och vi betraktade honom som värdelös.

⁴ Ändå var det våra sjukdomar han bar,
    och våra smärtor tog han på sig,
medan vi trodde att Gud straffade honom,
    slog honom och lät honom lida.
⁵ Han blev sårad för våra överträdelsers skull,
    krossad för våra missgärningar.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid.
    Genom hans sår blir vi helade.
⁶ Vi gick alla vilse som får,
    var och en valde sin egen väg.
Herren lät honom drabbas av all vår skuld.

⁷ Han blev torterad och förödmjukad
men öppnade ändå inte sin mun.
    Han var som ett lamm som förs bort för att slaktas,
eller som tackan som står tyst när man klipper henne,
    han öppnade inte sin mun.
⁸ Han blev fängslad, dömd och bortförd.
    Vem i hans släkte tänkte på det?
För han togs bort från de levandes land,
    blev straffad för mitt folks brott.
⁹ Sin grav fick han bland de gudlösa,
    och med en rik man i sin död,
han som aldrig hade gjort något orätt
    och aldrig hade ljugit.

¹⁰ Men det var Herrens vilja
    att låta lidandet drabba honom,
och även om hans liv blev givet som ett skuldoffer,^[b]
    ska han få se ättlingar^[c] och ett långt liv.
Herrens vilja ska förverkligas genom honom.
¹¹     När hans elände är över, ska han se ljuset^[d]
och bli tillfreds med insikten.
    Min rättfärdige tjänare
gör många rättfärdiga
    och bär deras skulder.
¹² Jag ska ge honom hans andel bland de stora,
    och han ska dela byte med de mäktiga,
för han var beredd att dö.
    Han räknades som en syndare,
när han bar de mångas skuld
    och bad för syndarna.