Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Lova Herren, allt skapat

145 En lovsång av David.

Uppdraget att återuppbygga templet

(1:1—8:23)

Vänd tillbaka till Herren

1 I åttonde månaden av kung Dareios andra regeringsår^[a] kom Herrens ord till profeten Sakarja, Berekjas son och Iddos sonson:

² ”Herren var mycket vred på era förfäder. ³ Tala därför till folket: Så säger härskarornas Herre: ’Vänd om till mig, säger härskarornas Herre, så ska jag vända mig till er, säger härskarornas Herre.’ ⁴ Var inte som era förfäder! För dem predikade de tidigare profeterna: Så säger härskarornas Herre: ’Vänd om från era onda vägar och era onda gärningar.’ Men de lyssnade inte och brydde sig inte om mig, säger Herren. ⁵ Var är era förfäder nu? Och profeterna? Lever de för evigt? ⁶ Mina ord och mina förordningar, som jag gett befallning om genom mina tjänare profeterna, nådde ju era förfäder. Då vände de om och sa:

’Så som härskarornas Herre har beslutat att göra med oss, i enlighet med vad våra levnadssätt och våra gärningar har förtjänat, så har han också handlat med oss.’ ”

Mannen bland myrtenträden

⁷ Den tjugofjärde dagen i elfte månaden, i månaden shevat, av Dareios andra regeringsår,^[b] kom Herrens ord till profeten Sakarja, son till Berekja och sonson till Iddo:

⁸ Jag såg en syn om natten, och där var en man som red på en röd häst. Han stod bland myrtenträden i ravinen. Bakom honom stod röda, bruna^[c] och vita hästar.

⁹ Jag frågade: ”Vad är dessa för något, herre?”

Ängeln som talade med mig svarade: ”Det ska jag visa dig.”

¹⁰ Mannen som stod bland myrtenträden sa: ”Herren har sänt dem för att färdas över jorden.”

¹¹ De sa då till Herrens ängel som stod bland myrtenträden: ”Vi har färdats över hela jorden, och där är det lugnt och stilla.”

¹² Då svarade Herrens ängel: ”Härskarornas Herre, hur länge ska du dröja med att förbarma dig över Jerusalem och Juda städer? Du har nu varit förbittrad på dem i sjuttio år.” ¹³ Herren gav ängeln som talade med mig ett svar med goda och tröstande ord.

¹⁴ Då sa ängeln som talade med mig: ”Ropa ut: Så säger härskarornas Herre: ’Min lidelse är stark för Jerusalem och för Sion. ¹⁵ Men jag är mycket vred på de självsäkra folken, för medan min vrede ännu inte var så stor, gjorde de det onda ännu värre.’

¹⁶ Därför säger Herren: ’Jag har vänt tillbaka till Jerusalem i barmhärtighet. Mitt tempel ska byggas där, säger härskarornas Herre, mätsnöret ska dras över Jerusalem.’

¹⁷ Ropa igen: Så säger härskarornas Herre: ’Mina städer ska åter flöda över av det goda. Herren ska åter trösta Sion och åter utvälja Jerusalem.’ ”

Paulus avslöjar att han är romersk medborgare

²² Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat, men nu började de ropa: ”Se till att han försvinner från jorden! Han har ingen rätt att leva!” ²³ Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade upp jord i luften. ²⁴ Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska och förhöra honom, tills man fick reda på varför folkmassan var så rasande.

²⁵ Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: ”Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?” ²⁶ När officeren hörde detta, gick han till kommendanten och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!” ²⁷ Då gick kommendanten till Paulus och frågade: ”Är det sant att du är romersk medborgare?”

”Ja”, svarade Paulus, ”det är jag.”

²⁸ Kommendanten sa: ”Det kostade mig väldigt mycket pengar att bli romersk medborgare.”

”Jag blev det när jag föddes”, svarade Paulus.

²⁹ De som skulle ha förhört honom drog sig då kvickt tillbaka och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, när han insåg att han hade fängslat en romersk medborgare.

Paulus inför det judiska rådet

³⁰ Kommendanten som ville få reda på vad det var judarna anklagade Paulus för, släppte honom nästa dag ur bojorna och befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus och ställde honom inför dem.

23 När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” ² Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen.

³ Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” ⁴ De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?”

⁵ ”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.^[a]’ ”

⁶ Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.”

⁷ Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. ⁸ Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta.

⁹ De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.”

¹⁰ Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen.

¹¹ På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.”