Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Gud som hela världens domare
94 Du hämndens Gud, Herre,
du hämndens Gud, träd fram!
2 Res dig, du jordens domare!
Ge de högmodiga det straff de förtjänar.
3 Herre, hur länge,
hur länge ska de onda få triumfera?
4 Deras tal är ett flöde av fräckheter,
alla som gör orätt förhäver sig.
5 De krossar ditt folk, Herre,
de förtrycker din arvedel.
6 Brutalt dödar de änkor och främlingar,
och de mördar faderlösa barn.
7 ”Herren ser det inte”, säger de,
”Jakobs Gud märker det inte.”
8 Besinna er, ni vettlösa bland folket!
Ni dårar, när ska ni ta ert förnuft till fånga?
9 Skulle han som har planterat örat inte höra?
Skulle han som har format ögat inte se?
10 Skulle han som tillrättavisar folken inte straffa?
Skulle han som undervisar människan inte veta?
11 Herren känner människornas tankar
och vet att de är tomhet.
12 Lycklig är den som du, Herre, fostrar
och undervisar utifrån din lag,
13 för att ge honom ro i onda tider,
tills de gudlösas grav har grävts.
14 För Herren förkastar inte sitt folk,
han överger inte sin arvedel.
15 Ty rättfärdigheten ska åter gälla i domen,
och alla som har uppriktiga hjärtan ska rätta sig efter det.
16 Vem vill stå upp för mig mot de onda?
Vem vill försvara mig mot dem som gör orätt?
17 Om inte Herren hade hjälpt mig,
skulle jag snart bo i tystnaden.
18 När jag tänkte: ”Nu tappar jag fotfästet,”
då var din nåd mitt stöd, Herre.
19 När ångesten fyller mitt sinne,
ger din tröst mig glädje.
20 Skulle en korrumperad domstol ha ditt stöd,
då orätt skipas i lagens namn?
21 De gör en sammansvärjning mot den rättfärdige
och dömer den oskyldige till döden.
22 Herren är min borg,
min Gud är en tillflykt och en klippa för mig.
23 Han låter deras orätt komma över dem själva,
han krossar dem för deras ondska,
Herren, vår Gud förgör dem.
Den svåra torkan, klagan och bön
14 Det här är Herrens ord till Jeremia om torkan:
2 ”Juda sörjer.
Dess stadsportar sjunker ihop,
de böjer sig sörjande mot jorden.
Ett klagorop stiger upp från Jerusalem.
3 De mäktiga skickar sina tjänare
för att hämta vatten,
men när de kommer till dammarna
finner de inget vatten.
De kommer tillbaka med tomma kärl,
besvikna och nedstämda,
och täcker sina huvuden.
4 Marken är sprucken
av brist på regn i landet.
Bönderna är besvikna
och täcker sina huvuden.
5 Också hinden på fältet överger
sin nyfödda kalv
därför att det inte finns något gräs.
6 Vildåsnorna står på de kala höjderna
och flämtar som schakaler.
Deras ögon är matta,
för det finns inget gräs.”
7 Våra missgärningar vittnar mot oss,
men grip ändå in, Herre,
för ditt eget ryktes skull!
Många gånger har vi fallit
och syndat mot dig.
8 Du Israels hopp,
dess räddare i tider av nöd,
varför är du som en främling i landet,
som en vandrare som bara stannar över natten?
9 Varför står du som en handfallen,
som en krigare som inte kan rädda?
Herre, du finns ju mitt ibland oss,
och vi bär ditt namn.
Överge oss inte!
10 Så säger Herren om detta folk:
”De älskar att vandra omkring,
de håller inte sina fötter i styr.
Därför accepterar Herren dem inte mer.
Han minns nu deras skuld
och ska straffa dem för deras synder.”
17 Säg detta till dem:
’Natt och dag
strömmar tårar från mina ögon,
oupphörligt.
Mitt folk, min arma dotter,
har drabbats av ett förkrossande slag,
av ett helt obotligt sår.
18 Om jag går ut på fälten
ser jag dem som fallit för svärd.
Kommer jag in i staden
ser jag svältens härjningar.
Även präster och profeter
irrar rådlösa omkring i landet.[a]’ ”
19 Har du fullkomligt förkastat Juda?
Avskyr du Sion?
Varför har du slagit oss så
att inget helande finns?
Vi hoppas på fred,
men inget gott kommer,
på en tid av helande,
men det råder förskräckelse.
20 Herre, vi bekänner vår ondska
och våra förfäders skuld.
Vi har syndat mot dig.
21 För ditt eget namns skull,
förkasta oss inte!
Låt inte din härlighets tron bli vanärad.
Kom ihåg ditt förbund med oss
och bryt det inte!
22 Vilka av de andra folkens meningslösa gudar
skulle kunna ge oss regn?
Skulle himlen av sig själv
kunna sända regn?
Nej, det gör endast du,
Herre, vår Gud.
Därför är du vårt hopp,
för du har gjort allt detta.
Jesus förutsäger att Petrus ska svika honom
(Matt 26:33-35; Mark 14:29-31; Joh 13:37-38)
31 Simon, Simon, Satan har begärt att få sålla er som vete. 32 Men jag har bett för dig att du inte helt ska tappa tron. Och när du en gång har vänt om, styrk då dina bröder.”
33 Simon sa: ”Herre, jag är beredd att både gå i fängelse och dö för dig!”
Petrus förnekar att han känner Jesus
(Matt 26:67-75; Mark 14:66-72; Joh 18:15-18; 18:25-27)
54 Då grep de Jesus och ledde honom till översteprästens hus, och Petrus följde med på avstånd.
55 Inne på gården gjorde de upp en eld och satte sig runt den, och Petrus slog sig ner mitt ibland dem.
56 En tjänsteflicka lade då märke till honom i eldskenet och började titta närmare på honom. Sedan sa hon: ”Den där mannen var också tillsammans med honom!”
57 Men Petrus nekade och sa: ”Nej, kvinna, jag känner inte den mannen.”
58 Efter en stund fick en annan syn på honom och sa: ”Du är också en av dem!”
”Nej, det är jag inte”, svarade Petrus.
59 Ungefär en timma senare var det en tredje som påstod: ”Säkert var den där karln med honom, han är ju från Galileen.”
60 Men Petrus sa: ”Jag förstår inte vad du menar, människa!” Och just när han sa det gol tuppen.
61 I samma stund vände sig Herren om och såg på Petrus, och då kom Petrus ihåg vad Herren hade sagt till honom: ”Innan tuppen gal i natt ska du förneka mig tre gånger.” 62 Och han gick ut och grät bittert.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.