Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Förtröstan på Herren
11 För körledaren. Av David.
Till Herren tar jag min tillflykt.
Hur kan ni då säga till mig:
”Fly som en fågel upp till bergen?”
2 Se, de gudlösa spänner bågen,
de lägger sina pilar mot strängen
för att i mörkret skjuta de rättsinniga.
3 När grundvalarna bryter samman,
vad kan den rättfärdige göra?
4 Herren är i sitt heliga tempel,
hans tron är i himlen.
Han betraktar människobarn,
hans ögon granskar dem.
5 Han prövar de rättfärdiga,
men den gudlöse och våldsmannen hatar han.
6 Han ska låta eldkol och svavel regna ner över de gudlösa,
och en glödande vind ska bli deras lott.
7 Herren är rättfärdig
och älskar rättfärdighet.
De rättsinniga ska få se hans ansikte.
Guds dom över jorden
24 Se! Herren ödelägger jorden
och förstör den.
Han härjar dess yta
och skingrar dess inbyggare.
2 Då går det prästen som folket,
herren som tjänaren,
husmodern som slavflickan,
köparen som säljaren,
långivaren som låntagaren,
borgenären som den skuldsatte.
3 Jorden blir fullkomligt ödelagd och utplundrad. Herren har talat.
4 Jorden sörjer och vissnar,
världen tynar bort och vissnar,
jordens stolta tynar bort.
5 Jorden har blivit oren
under sina invånare.
De har överträtt lagarna,
våldfört sig på buden
och brutit det eviga förbundet.
6 Därför förtär en förbannelse jorden,
och dess invånare måste ta sitt straff.
Därför tynar jordens invånare bort,
och endast några blir kvar.
7 Vinet sörjer,
vinrankan tynar bort,
alla som tidigare gladde sig så suckar.
8 Det hörs inte längre några sorgfria melodier från harpor,
det är slut med de glädjandes sorl,
och den glada lyran har tystnat.
9 Man dricker inte vin och sjunger längre,
och de starka dryckerna ger sina drickare en bitter eftersmak.
10 Den ödelagda staden är övergiven.
Varje husport är låst,
ingen kan komma in.
11 Klagorop hörs på gatorna,
man ropar efter vin.
All glädje har förvandlats till mörker,
och all lycka har försvunnit från jorden.
12 Staden har lämnats i ruiner,
och stadsportarna är sönderslagna.
13 Så ska det vara på jorden, bland folken,
som när man slår ner oliverna från ett träd
och som en efterskörd av vinbärgningen.
17 I tro bar Abraham fram sin son Isak som offer, när han sattes på prov. Han var beredd att offra sin ende[a] son, han som fått löftena. 18 Gud hade ju sagt till honom: ”Det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.”[b] 19 Men Abraham tänkte att Gud till och med kunde uppväcka döda. Och bildligt talat fick han ju tillbaka Isak från de döda.
20 I tro välsignade Isak också Jakob och Esau för framtiden.
21 I tro välsignade den döende Jakob Josefs söner. Lutad mot sin stav tillbad han Gud.
22 I tro påminde Josef, när hans slut närmade sig, om israeliternas uttåg ur Egypten och gav order om sina kvarlevor.
23 I tro lyckades Moses föräldrar gömma sitt nyfödda barn under tre månader. De såg att det var ett vackert barn och var inte rädda, trots kungens påbud.
24 I tro vägrade sedan Mose som vuxen att bli kallad son till faraos dotter. 25 Han valde att lida tillsammans med Guds folk, i stället för att under en kort tid njuta av synden. 26 Han betraktade smäleken för Kristus skull som en större rikedom än Egyptens skatter. Han såg fram emot den belöning som väntade honom. 27 I tro lämnade Mose sedan Egypten. Han var inte rädd för kungens vrede, utan höll ut, eftersom han liksom såg den Osynlige.[c] 28 I tro firade han påsk och strök blod på dörrposterna, så att den som skulle döda de förstfödda inte skulle röra vid dem.[d]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.