Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 50
Herrens dom över sitt folk
1 En psalm av Asaf.
Gud, Herren Gud, har talat,
han kallar på jorden från öster till väster.
2 Från Sion, fullkomlig i skönhet,
träder Gud fram i glans.
3 Vår Gud kommer, han skall ej tiga.
Förtärande eld går framför honom
och kring honom stormar det våldsamt.
4 Han kallar på himlen där ovan
och på jorden för att döma sitt folk:
5 "Församla till mig mina fromma,
som sluter förbund med mig vid offer."
6 Himlarna förkunnar hans rättfärdighet,
ty Gud är den som dömer. Sela.
7 "Hör, mitt folk, jag vill tala,
Israel, jag vill vittna mot dig:
Jag är Gud, din Gud.
8 Det är inte för dina slaktoffer
jag vill gå till rätta med dig,
dina brännoffer har jag alltid inför mig.
22 Lägg märke till detta,
ni som glömmer Gud,
så att jag inte sliter er i stycken utan räddning:
23 Den som offrar lovets offer ärar mig.
Den som ger akt på vägen,
skall jag låta se Guds frälsning."
18 Ja, ogudaktigheten brinner som en eld,
den förtär tistel och törne.
Den antänder snårskogen
så att den går upp i höga virvlar av rök.
19 Genom Herren Sebaots vrede
står landet i brand,
och folket är som ved för elden.
Ingen skonar sin broder.
20 Man river åt sig till höger
men förblir hungrig,
man tar för sig till vänster
men blir inte mätt.
Var och en äter köttet på sin egen arm:
21 Manasse äter Efraim och Efraim Manasse.
Tillsammans angriper de Juda.
Med allt detta upphör inte hans vrede,
hans hand är ännu uträckt.
10 Ve dem som stadgar orättfärdiga stadgar
och skriver orätta lagar
2 för att förvrida rättvisan för de nödställda
och beröva de nertryckta i mitt folk deras rätt,
för att göra änkor till sitt byte
och plundra de faderlösa.
3 Vad skall ni göra på räkenskapsdagen,
när förödelsen kommer fjärran ifrån?
Till vem skall ni fly för att få hjälp,
och var skall ni göra av era rikedomar?[a]
4 Den som inte faller på knä bland fångar
måste falla bland de dräpta.
Med allt detta upphör inte hans vrede,
hans hand är ännu uträckt.
Stefanus tal
7 Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" 2 Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig.
Abraham
Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, 3 och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. [a] 4 Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor. 5 Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös. 6 Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras, och man skall göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. [b] 7 Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjäna mig på denna plats [c] 8 Och han gav honom omskärelsens förbund. Så födde Abraham Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfäderna.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln