Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 85
Bön om ny nåd för Herrens folk
1 För sångmästaren, en psalm av Koras söner.
2 Herre, förr var du nådig mot ditt land,
du gjorde slut på Jakobs fångenskap.
3 Du förlät ditt folks missgärning,
du övertäckte all dess synd. Sela.
4 Du lät all din förbittring fara
och vände dig från din vredesglöd.
5 Upprätta oss igen, du vår frälsnings Gud,
upphör med din harm mot oss!
6 Skall du för alltid vara vred på oss,
skall din vrede vara från släkte till släkte?
7 Vill du inte göra oss levande igen,
så att ditt folk får glädjas i dig?
8 Herre, låt oss se din nåd
och ge oss din frälsning.
9 Jag vill höra vad Gud, Herren, talar.
Han talar frid till sitt folk och sina fromma,
må de inte vända åter till dårskap.
10 Hans frälsning är nära dem som fruktar honom,
för att härlighet skall bo i vårt land.
11 Nåd och sanning skall där mötas,
rättfärdighet och frid kyssas.
12 Sanning skall växa upp ur jorden,
rättfärdighet blicka ner från himlen.
13 Herren skall ge oss det som är gott,
vårt land skall ge sin gröda.
14 Rättfärdighet skall gå framför honom
och bereda väg för hans steg.
Herrens anklagelser mot Israel
4 Hör Herrens ord, ni Israels barn!
Ty Herren går till rätta med dem som bor i landet,
eftersom ingen sanning och ingen kärlek
och ingen kunskap om Gud finns i landet.
2 Man svär och ljuger,
mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott.
Man far våldsamt fram,
och blodsdåd följer på blodsdåd.
3 Därför sörjer landet,
och allt som lever där tynar bort,
både djuren på marken
och fåglarna under himlen,
till och med fiskarna i havet förgås.
4 Ingen skall anklaga eller gå till rätta med någon annan.
Ditt folk liknar dem som anklagar en präst.
5 Du skall komma på fall om dagen,
också profeten skall komma på fall
tillsammans med dig om natten.
Också din mor skall jag förgöra.
6 Mitt folk går under
i brist på kunskap.
Eftersom du har förkastat kunskap,
skall också jag förkasta dig,
så att du inte längre är min präst.
Du glömde din Guds undervisning,
därför skall också jag glömma dina barn.
7 Ju fler de blev, desto mer syndade de mot mig,
därför skall jag förvandla deras ära till skam.
8 De lever av mitt folks synd
och längtar efter folkets missgärning.
9 Därför skall det gå prästen och folket lika.
Jag skall straffa dem för deras vägar,
och för deras gärningar skall jag vedergälla dem.
10 De skall äta men inte bli mätta,
bedriva otukt men inte föröka sig,
ty de har upphört att hålla sig till Herren.
11 Otukt och vin, gammalt eller nytt, tar bort förståndet.
12 Mitt folk frågar sin avgudabild av trä till råds
och hämtar svar från sin stav,
ty en otuktsande har fört dem vilse,
så att de bedriver otukt och överger sin Gud.
13 På bergens toppar offrar de,
och på höjderna tänder de rökelse
under ekar, popplar och terebinter,
eftersom skuggan där är så behaglig.
Så blir era döttrar skökor
och era sonhustrur äktenskapsbryterskor.
14 Jag kan inte straffa era döttrar
för att de är skökor
eller era sonhustrur
för att de är äktenskapsbryterskor,
ty männen går själva avsides med horor
och offrar med tempelskökor.
Och folket, som ingenting förstår, går under.
15 Om du, Israel, vill bedriva otukt,
så låt inte Juda dra på sig skuld.
Kom inte till Gilgal,
gå inte upp till Bet-Aven
och svär inte: "Så sant Herren lever."
16 Som en bångstyrig kviga spjärnar Israel emot.
Hur skall då Herren kunna föra dem i bet
som lamm på en stor äng?
17 Efraim står i förbund med avgudar
- låt honom vara!
18 Deras dryckenskap är omåttlig,
hejdlöst bedriver de sin otukt.
Landets sköldar[a] älskar skamliga ting.
19 Men en stormvind skall fatta dem med sina vingar,
och de skall komma på skam med sina offer.
15 En av de dagarna[a] trädde Petrus fram bland bröderna - omkring etthundratjugo personer var då samlade - och sade: 16 "Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas,[b] han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. 17 Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. 18 För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. 19 Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. 20 I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.[c]
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln