Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
7 Detta är vad han visade mig: Herren stod bredvid en lodrät mur med ett lod[a] i sin hand. 8 Och Herren frågade mig: ”Vad är det du ser, Amos?” Jag svarade: ”Ett lod.” Då sa Herren: ”Jag ska pröva mitt folk med ett lod. Nu ska jag inte skona det längre.
9 Isaks offerplatser ska förstöras,
Israels helgedomar läggas i ruiner,
och jag ska resa mig upp
mot Jerobeams ätt med svärd.”
Amos och prästen i Betel
10 Amasja, prästen i Betel, sände bud till kung Jerobeam av Israel: ”Amos håller på med en konspiration mot dig mitt ibland israeliterna. Landet kan inte stå ut med vad han säger. 11 Han säger nämligen:
’Jerobeam ska dö för svärd
och Israel föras bort i fångenskap från sitt land.’ ”
12 Amasja sa till Amos: ”Gå din väg, du siare, försvinn till Juda! Där kan du tjäna ditt levebröd med att profetera! 13 Men i Betel får du inte profetera mer, för det är kungens helgedom och rikets tempel.”
14 Amos svarade Amasja: ”Jag är inte en profet, en yrkesprofet, utan en herde som plockar mullbärsfikon.[b] 15 Men Herren förde mig bort från hjorden och sa till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel. 16 Så hör nu vad Herren säger: Du säger:
’Profetera inte mot Israel!
Predika inte mot Isaks ätt!’
17 Herren säger därför:
’Din hustru ska bli prostituerad i staden,
dina söner och döttrar falla för svärd
och din mark mätas och delas upp.
Du själv ska dö på oren mark,
och Israel ska föras bort till exil från sitt land.’ ”
Guds dom
82 En psalm av Asaf.
Gud står i gudaförsamlingen,
han håller dom bland gudarna.[a]
2 ”Hur länge ska ni döma orätt
och ta parti för de onda? Séla
3 Skaffa rätt åt de svaga och faderlösa,
låt de fattiga och betryckta få rätt.
4 Rädda de svaga och behövande,
befria dem ur de ondas grepp.
5 Men de fattar ingenting och vet ingenting,
de vandrar i mörker.
Jordens grundvalar vacklar.
6 Jag säger att ni är gudar[b]
och söner till den Högste,
7 men ni ska dö som människor
och falla som vilka furstar som helst.”
8 Res dig, Gud, och döm jorden,
för alla folk är din egendom.
Hälsning
1 Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel[a] åt Kristus[b] Jesus, och från brodern Timotheos.
2 Till de heliga, våra syskon i tron på Kristus i Kolossai.
Nåd och frid från Gud, vår Fader.
Paulus tackar Gud för församlingens tro
3 Vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesus Kristus Fader, när vi ber för er, 4 för vi har hört om er tro på Kristus Jesus och om den kärlek ni visar alla de heliga, 5 i hoppet om det som finns förberett för er i himlen. Det hoppet har ni tidigare hört om i det sanna budskapet, evangeliet, 6 som nådde er och nu sprids över hela världen, växer och ger resultat, på samma sätt som det har gjort bland er alltsedan den dag ni fick höra det och förstod Guds nåd i all sanning. 7 Det var av vår käre medarbetare Epafras som ni fick lära er det, han som troget tjänar Kristus för er[c] skull. 8 Det var också han som berättade för oss om vilken kärlek Anden har gett er.
Paulus ber för församlingen
9 Ända sedan vi först hörde talas om er har vi därför bett för er. Vi ber att ni ska fyllas av kunskapen om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, 10 så att ni kan leva på ett sätt som är värdigt Herren och på alla sätt behaga honom genom alla slags goda gärningar, medan ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud. 11 Hans härlighets makt ska styrka er med all kraft, så att ni kan vara uthålliga, tålmodiga och glada. 12 Tacka alltid Fadern, som har gjort det möjligt för er att få del av det arv som väntar de heliga i ljuset. 13 Han har räddat oss från mörkrets välde och fört oss till sin älskade Sons rike. 14 Genom Sonen har vi köpts fria och fått förlåtelse för våra synder.
Den goda samariern
(Matt 22:34-40; Mark 12:28-31)
25 En dag kom en laglärd för att sätta dit Jesus genom en fråga. Han sa: ”Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?”
26 Jesus svarade: ”Vad säger lagen? Vad kan du läsa där?”
27 Mannen svarade: ” ’Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela din kraft och av hela ditt förstånd’, och: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ ”[a]
28 ”Det är riktigt”, sa Jesus till honom. ”Gör det så ska du få leva!”
29 Men mannen, som gärna ville visa sin rättfärdighet, frågade Jesus: ”Vem är då min medmänniska?”
30 Jesus svarade: ”En man, som var på väg från Jerusalem till Jeriko, blev överfallen av banditer. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, gick därifrån och lämnade honom där halvdöd.
31 Då råkade en präst komma förbi. Men när han såg mannen ligga där gick han bara åt sidan och fortsatte att gå. 32 Så kom också en levit till platsen och såg mannen, och även han gick bara åt sidan och fortsatte att gå.
33 Då kom en samarier, som också var på resa, och när han såg mannen fylldes han av medlidande. 34 Samariern gick fram till honom, hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp mannen på sin åsna och förde honom till ett värdshus, där han skötte om honom. 35 Nästa dag, när han måste resa vidare, betalade han värdshusvärden två denarer[b] och sa: ’Var snäll och ta hand om mannen, och om räkningen går på mer än det här, så ska jag betala resten när jag kommer tillbaka.’
36 Vilken av dessa tre tycker du var den misshandlade mannens medmänniska?”
37 ”Den som visade barmhärtighet naturligtvis”, svarade den laglärde.
Då sa Jesus: ”Gå iväg och gör likadant, du också.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.