Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Den ångerfulles bön
38 En psalm av David. En bön.
2 (A) Herre, straffa mig inte i din vrede,
tukta mig inte i din glöd!
3 (B) Dina pilar har träffat mig,
din hand har drabbat mig.
4 Jag har inget helt i min kropp
på grund av din vrede,
ingen frid i mina ben
på grund av min synd.
5 (C) Min syndaskuld
går mig över huvudet,
den tynger mig
som en alltför tung börda.
6 Mina sår stinker och rinner
på grund av min dårskap.
7 (D) Jag går krokig och djupt böjd,
hela dagen går jag sörjande.
8 Mina höfter är fulla av brand,
jag har inget helt i min kropp.
9 Jag är maktlös och helt krossad,
jag ropar i mitt hjärtas ångest.
10 Herre, du känner all min längtan,
mina suckar är inte dolda för dig.
11 Mitt hjärta slår häftigt,
min kraft har lämnat mig.
Mina ögons ljus är också borta.
12 (E) Mina nära och kära
håller sig borta från min plåga,
mina närmaste stannar på avstånd.
13 De som vill ta mitt liv lägger snaror,
de som söker min olycka
talar om min undergång.
Ständigt tänker de på svek.
14 (F) Men jag liknar en döv som inte hör,
en stum som inte öppnar sin mun.
15 Jag liknar en man som inte hör,
en vars mun saknar svar,
16 (G) för jag hoppas på dig, Herre.
Du ska svara, Herre min Gud.
17 Jag tänker:
Låt dem inte triumfera över mig
eller förhäva sig över mig
när min fot vacklar,
18 för jag är nära att falla,
jag känner ständigt min smärta.
19 Jag bekänner min skuld,
jag sörjer över min synd.
20 (H) Mina fiender lever och är mäktiga,
många hatar mig utan orsak.
21 (I) De lönar gott med ont,
de är emot mig
för att jag strävar efter det goda.
22 (J) Överge mig inte, Herre!
Min Gud, var inte långt ifrån mig.
23 Skynda till min hjälp,
Herre, min frälsning!
Jakob möter Esau
33 Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. 2 Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. 3 Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger[a] ner till jorden innan han kom fram till sin bror. 4 Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.
5 (A) När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: ”Vilka är de här som du har med dig?” Han svarade: ”Det är barnen som Gud har gett din tjänare.” 6 Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. 7 Efter dem kom Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist kom Josef och Rakel fram och bugade sig.
8 Esau frågade: ”Vad menade du med hela den skaran som jag mötte?” Han svarade: ”Jag ville finna nåd för min herres ögon.” 9 Men Esau sade: ”Jag har nog. Behåll det du har, min bror.” 10 ”Nej, jag ber dig”, svarade Jakob ”om jag har funnit nåd för dina ögon så ta emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte när du tar emot mig så vänligt. 11 Ta emot gåvan som skickades till dig, för Gud har varit nådig mot mig och jag har allt.” Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.
12 Och Esau sade: ”Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig.” 13 Men Jakob svarade honom: ”Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. 14 Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir.” 15 Då sade Esau: ”Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” Men Jakob svarade: ”Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon.”
16 Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. 17 Men Jakob begav sig till Suckot[b] och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot.
2 Jag berömmer er för att ni tänker på mig i allt och håller fast vid den undervisning som jag har fört vidare till er. 3 (A) Nu vill jag att ni ska veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. 4 Om en man ber eller profeterar med något på huvudet vanärar han sitt huvud.
5 Men om en kvinna ber eller profeterar utan något på huvudet,[a] så vanärar hon sitt huvud. Det är samma sak som att ha håret avrakat. 6 För om en kvinna inte har något på huvudet kan hon lika gärna klippa av sig håret. Men om det är en skam för en kvinna att klippa eller raka av sig håret, så bör hon ha något på huvudet.
7 (B) En man bör inte ha något på huvudet, eftersom han är Guds avbild och ära. Men kvinnan är mannens ära, 8 (C) för mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen. 9 (D) Och mannen skapades inte för kvinnan, utan kvinnan för mannen. 10 Därför bör kvinnan ha en makt på huvudet[b] för änglarnas skull.[c]
11 Men i Herren är kvinnan inte oberoende av mannen eller mannen oberoende av kvinnan. 12 (E) För liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan. Och allt kommer från Gud.
13 Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud utan att ha något på huvudet? 14 Lär inte själva naturen er att det är en skam för en man att ha långt hår 15 men en ära för en kvinna, eftersom hon har fått håret som slöja? 16 (F) Men om någon har lust att strida om detta har vi ingen sådan sed, inte heller Guds församlingar.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation