Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Psalm 130

Ur djupaste nöd

¹ En vallfartssång.

³⁷ Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmaj, Ammihurs son, kungen i Gesur, och David sörjde varje dag sin son. ³⁸ Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han där i tre år. ³⁹ Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, ty han hade blivit tröstad i sin sorg över att Amnon var död.

Absaloms återkomst

14 Joab, Serujas son, förstod att kungen tänkte mycket på Absalom. ² Då sände Joab bud till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna och sade till henne: "Låtsas att du har sorg, tag på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som länge har sörjt en död. ³ Gå sedan till kungen och säg detta till honom." Och Joab lade orden i hennes mun.

⁴ Kvinnan från Tekoa talade med^[a] kungen. Hon föll ner till marken på sitt ansikte och bugade sig och sade: "Hjälp, o konung!" ⁵ Kungen frågade henne: "Vad vill du?" Hon svarade: "Se, jag är änka, för min man är död. ⁶ Din tjänarinna hade två söner. Båda började slåss med varandra ute på marken och ingen fanns som kunde skilja dem åt, så den ene slog ner den andre och dödade honom. ⁷ Nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna och de säger: Kom hit med honom som slog ner sin bror så att vi får döda honom, eftersom han tog sin brors liv och dödade honom. Så kan vi också förgöra arvingen. De vill utsläcka den gnista av mig som ännu är kvar genom att inte ge min man vare sig namn eller efterkommande på jordens yta."

⁸ Då sade kungen till kvinnan: "Gå hem igen. Jag skall ta mig an din sak." ⁹ Kvinnan från Tekoa svarade kungen: "Min herre konung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Konungen och hans tron är utan skuld." ¹⁰ Kungen sade: "Om någon säger något till dig, så för honom till mig, och han skall sedan inte mer besvära dig." ¹¹ Då sade hon: "Må konungen komma ihåg Herren, sin Gud, så att inte blodshämnaren kan fördärva ännu mer och så att de inte förgör min son." Då sade han: "Så sant Herren lever, inte ett hår av din son skall falla till marken."

¹² Då sade kvinnan: "Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min herre konungen." Han sade: "Tala." ¹³ Kvinnan sade: "Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När konungen talar så, blir han själv skyldig, eftersom konungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka. ¹⁴ Vi måste alla dö, och är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte skall vara skild från honom. ¹⁵ Att jag nu har kommit för att tala detta till min herre konungen beror på att folket gjorde mig förskräckt, och då tänkte din tjänarinna: Jag vill tala med konungen, kanske skall konungen uppfylla sin tjänarinnas önskan. ¹⁶ Ja, konungen skall lyssna till sin tjänarinna och befria mig från den mans hand som vill utrota både mig och min son från Guds arvedel. ¹⁷ Din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall ge mig ro, för min herre konungen är lik Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren, din Gud, vara med dig."

¹⁸ Då svarade kungen kvinnan: "Dölj inte något för mig av det som jag vill fråga dig om." Kvinnan svarade: "Må nu min herre konungen tala." ¹⁹ Då sade kungen: "Har Joab sin hand med i allt detta?" Kvinnan svarade: "Så sant du lever, min herre konung: Ingen kan komma undan det min herre konungen talar, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som befallde mig detta, och han lade i din tjänarinnas mun allt vad jag har sagt. ²⁰ För att ge saken ett annat sken har din tjänare Joab handlat på detta sätt. Men min herre är lik Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden."

²¹ Kungen sade sedan till Joab: "Nåväl, jag skall göra som du vill. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom." ²² Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: "I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tjänares önskan." ²³ Och Joab steg upp och begav sig till Gesur och förde Absalom till Jerusalem. ²⁴ Men kungen sade: "Han skall bege sig till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte." Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte.

Uppmaning till tålamod och endräkt

15 Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva. ² Var och en av oss skall tjäna sin nästa, till hans bästa och hans uppbyggelse. ³ Kristus tjänade inte sig själv utan bar våra svagheter, så som det står skrivet:Dina smädares smädelser föll över mig.^{[a] 4} Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp. ⁵ Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, ⁶ så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.