Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
David och Goliat
17 Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka,[a] vid Efes-Dammin.
4 (A) Då kom det fram en kämpe vid namn Goliat från Gat ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter[a] lång. 5 På huvudet bar han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta. Pansaret var av koppar och vägde femtusen siklar.[b] 6 Han hade benskenor av koppar och ett kastspjut[c] av koppar på ryggen. 7 (B) Hans spjutskaft liknade en vävbom och hans spjutspets var av järn och vägde sexhundra siklar.[d] Hans sköldbärare gick framför honom. 8 Och han stod och ropade till Israels här: ”Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj er en man som kommer ner hit till mig. 9 Klarar han att strida mot mig och slå mig, så ska vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår honom, så ska ni vara våra slavar och tjäna oss.” 10 Filistén fortsatte: ”Jag har i dag hånat Israels här. Ge mig en man så att vi får slåss!” 11 När Saul och hela Israel hörde vad filistén sade, blev de förfärade och skräckslagna.
19 Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna.”
20 David steg upp tidigt nästa morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg[a], så som Ishai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen[b] skulle hären just dra ut till strid, och folket höjde härskri. 21 Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. 22 David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder.
23 Medan han talade med dem, se, då steg kämpen som hette Goliat, filistén från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Och David hörde det.
32 David sade till Saul: ”Låt ingen tappa modet. Din tjänare ska gå och strida mot den där filistén.” 33 Saul sade till David: ”Inte kan du gå och strida mot den filistén! Du är ju bara en pojke, och han har varit krigare ända från ungdomen.” 34 Men David svarade: ”Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Kom det ett lejon eller en björn och tog ett får ur hjorden, 35 så följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig mot mig, så grep jag det i manen och slog det och dödade det. 36 Din tjänare har slagit både lejon och björn. Det ska gå den där oomskurne filistén som det gick vartenda ett av djuren, för han har hånat den levande Gudens här.” 37 David sade vidare: ”Herren som räddade mig från lejon och björn, han ska också rädda mig från den där filistén.” Då sade Saul till David: ”Gå, och må Herren vara med dig.”
38 Och Saul klädde David i sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. 39 David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat något sådant. Men David sade till Saul: ”Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det.” Så han tog av sig det. 40 Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga[a] i handen. Så gick han fram mot filistén.
41 Samtidigt gick filistén framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. 42 (A) När filistén såg upp och fick se David föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. 43 Han sade till David: ”Tycker du jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?” Och han förbannade David vid sina gudar.
44 Sedan sade filistén till David: ”Kom hit till mig, så ska jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur.” 45 (B) David svarade filistén: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut, men jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. 46 Herren ska i dag utlämna dig i min hand, och jag ska slå ner dig och ta huvudet från dig. Jag ska i dag ge de filisteiska krigarnas lik åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen ska förstå att Israel har en Gud. 47 Alla som samlats här ska förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han ska ge er i vår hand.”
48 När nu filistén gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filistén. 49 David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen trängde in i pannan, och han föll med ansiktet mot jorden.
57 När David kom tillbaka efter att ha slagit filistén, tog Abner med honom och förde honom inför Saul. Filisténs huvud hade han i handen. 58 Då sade Saul till honom: ”Vems son är du, unge man?” David svarade: ”Son till din tjänare Ishai från Betlehem.”
Sauls avund och vrede
18 (A) När David hade talat med Saul fäste sig Jonatans själ vid Davids själ, och Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. 2 (B) Saul tog till sig David den dagen och lät honom inte återvända till sin fars hus. 3 (C) Och Jonatan slöt ett förbund med David, som han älskade lika djupt som sitt eget liv. 4 Jonatan tog av sig manteln[a] som han bar och gav den till David, och även sina andra kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. 5 Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, även Sauls tjänare.
10 (A) Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen, 11 och han kastade det och tänkte: ”Jag ska spetsa fast David vid väggen.” Men två gånger vek David undan för honom.
12 Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. 13 Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. 14 (B) David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. 15 När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. 16 Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.
9 (A) Han ska döma världen
med rättfärdighet,
hålla dom bland folken
med rättvisa.
10 (B) Herren är en borg
för den förtryckte,
en borg i nödens tider.
11 De som känner ditt namn
litar på dig,
för du överger inte dem
som söker dig, Herre.
12 (C) Lovsjung Herren som bor i Sion,
förkunna hans gärningar
bland folken,
13 (D) för han som straffar blodsdåd
kommer ihåg dem,
han glömmer inte
de svagas rop.
14 (E) Förbarma dig över mig, Herre!
Se hur jag plågas
av dem som hatar mig,
du som lyfter mig
från dödens portar
15 för att förkunna allt ditt lov
och jubla över din frälsning
i dottern Sions portar.
16 (F) Hedningarna sjönk
i den grav som de grävde,
deras fot fastnade
i nätet de lade ut.
17 (G) Herren har gjort sig känd,
han har skipat rätt.
Den gudlöse snärjs
av sin egen gärning.
Higgajón[a], Sela
18 De gudlösa ska vika tillbaka
ner i dödsriket,
alla hedningar som glömmer Gud.
19 (H) Men den fattige ska inte
vara glömd för alltid,
de svagas hopp ska inte
försvinna för evigt.
20 (I) Res dig, Herre!
Låt inte människor få makten,
låt hedningarna bli dömda
inför ditt ansikte.
Brödragemenskapens välsignelse
133 En pilgrimssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor enigt tillsammans!
2 [a]Det är som när den fina oljan
på huvudet[b]
rinner ner över skägget,
över Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som när Hermons dagg
kommer ner över Sions berg.
Där skänker Herren välsignelsen,
liv till evig tid.
6 (A) Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta. 2 (B) Han säger ju: Jag bönhör dig i nådens tid, jag hjälper dig på frälsningens dag. Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.[a]
Prövningen och glädjen i tjänsten
3 (C) Vi vill inte på något sätt väcka anstöt, för att vår tjänst inte ska smutskastas. 4 (D) Nej, i allt vill vi visa att vi är Guds tjänare: i stor uthållighet, i lidande, nöd och ångest, 5 i misshandel, fångenskap och upplopp, i arbete, nattvak och svält, 6 (E) i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, i uppriktig kärlek, 7 (F) med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i höger och vänster hand[b], 8 i ära och vanära, i vanrykte och gott rykte. Vi kallas villolärare men är sanningssägare, 9 (G) vi är okända men ändå erkända, vi är döende men lever, vi är tuktade men inte dödade, 10 (H) vi är bedrövade men alltid glada, vi är fattiga men gör många rika, vi har inget men äger allt.
11 Vi talar öppet till er, korintier. Våra hjärtan är vidöppna. 12 (I) Ni har det inte trångt hos oss, men i era hjärtan är det trångt. 13 (J) Gör som vi – nu talar jag som till barn – och öppna också ni era hjärtan.
Jesus stillar stormen
35 (A) På kvällen samma dag sade Jesus till sina lärjungar: "Vi far över till andra sidan." 36 De lämnade folket och tog med honom i båten som han var[a]. Även andra båtar följde med.
37 Då kom en stark stormvind, och vågorna slog in i båten så att den höll på att fyllas. 38 Själv låg han i aktern på en dyna och sov. De väckte honom och sade: "Mästare[b]! Bryr du dig inte om att vi går under?" 39 Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: "Tig! Var tyst!" Då lade sig vinden och det blev alldeles stilla. 40 Han sade till dem: "Varför är ni rädda? Har ni fortfarande ingen tro?" 41 (B) Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: "Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder ju honom!"
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation