Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Guldkalven
32 (A) När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ”Kom och gör oss en gud, som ska gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”[a] 2 Då sade Aron till dem: ”Ta guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem till mig.”
3 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. 4 (B) Han tog emot guldet och formade det med en mejsel[b] och gjorde av det en gjuten[c] kalv[d]. Och de sade: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 5 När Aron såg det, byggde han ett altare framför den och utropade: ”I morgon är det en Herrens högtid.” 6 (C) Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket satte sig för att äta och dricka och reste sig för att roa sig.[e]
7 (D) Då sade Herren till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 9 Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag göra till ett stort folk.”
11 (E) Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 (F) Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 (G) Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt.”
14 (H) Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
Guds nådegärningar och Israels otro
106 [a]Halleluja!
Tacka Herren, för han är god,
evig är hans nåd.
2 [b]Vem kan beskriva
Herrens väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov?
3 Saliga är de som följer det rätta,
som alltid handlar rättfärdigt.
4 Tänk på mig, Herre,
efter din nåd mot ditt folk,
kom till mig med din frälsning,
5 så att jag får se dina utvaldas lycka,
dela ditt folks glädje
och berömma mig
med din arvedel.
6 [c]Vi har syndat som våra fäder,
vi har gjort fel,
vi har varit ogudaktiga.
19 [a]De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en avgudabild,
20 [b]de bytte bort sin härlighet
mot bilden av en tjur
som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin Frälsare,
som gjort väldiga ting
i Egypten,
22 [c]underbara verk i Hams land,
förunderliga gärningar
vid Röda havet.
23 [d]Han hotade att förgöra dem,
men Mose, hans utvalde,
ställde sig i vägen
för att vända bort hans vrede
från att fördärva dem.
Förmaningar
4 (A) Stå därför fasta i Herren, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona, mina älskade!
2 (B) Jag uppmanar Evodia och uppmanar Syntyche att vara eniga i Herren. 3 (C) Ja, även dig, trofaste medarbetare[a], ber jag: hjälp dessa kvinnor som har kämpat med mig i evangeliets tjänst, tillsammans med Clemens[b] och mina andra medarbetare som har sina namn i livets bok.
4 (D) Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: gläd er! 5 (E) Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära.
6 (F) Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. 7 (G) Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.
8 (H) För övrigt, bröder: allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. 9 (I) Det ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det ska ni göra. Då ska fridens Gud vara med er.
Liknelsen om kungasonens bröllop
22 Jesus talade än en gång till dem i liknelser: 2 (A) "Himmelriket är som en kung som höll bröllop för sin son. 3 Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma.
4 (B) Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Min måltid är redo, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! 5 Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sin åker, en annan till sina affärer. 6 De andra grep hans tjänare och misshandlade[a] och dödade dem.
7 (C) Då blev kungen vred och sände ut sina soldater och lät döda dessa mördare och brände ner deras stad. 8 Sedan sade han till sina tjänare: Allt är färdigt för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. 9 (D) Gå därför ut till vägskälen och bjud alla ni ser till bröllopet. 10 Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med bordsgäster.
11 (E) När kungen kom in för att se sina gäster, fick han där syn på en man som inte var klädd i bröllopskläder. 12 Han sade till honom: Min vän, hur kom du in hit utan bröllopskläder? Mannen teg. 13 (F) Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där ska man gråta och gnissla tänder. 14 Många är kallade, men få är utvalda."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation