Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Josef ger sig till känna
45 (A) Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla som stod omkring honom. Han ropade: ”Gå ut härifrån allihop!” Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. 2 Han började gråta så högt att egyptierna hörde det, och faraos husfolk hörde det också.
3 Och Josef sade till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever far än?” Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. 4 (B) Då sade Josef till dem: ”Kom hit till mig.” När de kom fram sade han: ”Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. 5 (C) Men var inte ledsna och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att rädda liv som Gud sände mig hit före er. 6 I två år har det nu varit svält i landet, och det återstår fem år då man varken ska plöja eller skörda. 7 Men Gud sände mig hit före er, för att låta er bli kvar på jorden och hålla er vid liv, till räddning för många. 8 Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao[a] och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land.
9 Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte! 10 Du ska få bo i landet Goshen[b] och vara nära mig, du och dina barn och barnbarn, dina får och kor och allt som tillhör dig. 11 Det är fem hungerår kvar, men jag ska sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig ska lida nöd. 12 Ni ser ju med egna ögon, min bror Benjamin ser det också med egna ögon, att det är jag som talar till er med egen mun. 13 Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner.” 14 Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. 15 Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.
Brödragemenskapens välsignelse
133 En pilgrimssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor enigt tillsammans!
2 [a]Det är som när den fina oljan
på huvudet[b]
rinner ner över skägget,
över Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som när Hermons dagg
kommer ner över Sions berg.
Där skänker Herren välsignelsen,
liv till evig tid.
En utvald rest ur Israel
11 (A) Jag frågar nu: Har då Gud förkastat sitt folk? Verkligen inte! Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. 2 (B) Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång har erkänt som sitt.
Eller vet ni inte vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel:
29 (A) för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse. 30 (B) Förr var ni olydiga mot Gud, men nu har ni fått barmhärtighet genom deras olydnad. 31 Så har nu också de varit olydiga, för att sedan få barmhärtighet genom den barmhärtighet som ni har fått[a]. 32 (C) Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.
10 (A) Sedan kallade han till sig folket och sade till dem: "Lyssna och förstå! 11 (B) Det som går in i munnen gör inte människan oren. Det är det som kommer ut ur munnen som gör henne oren."
12 Lärjungarna gick då fram till honom och sade: "Vet du att fariseerna tog illa upp när de hörde det du sade?" 13 Jesus svarade: "Varje planta som min himmelske Far inte har planterat ska ryckas upp med roten. 14 (C) Låt dem vara. De är blinda ledare för blinda[a]. Och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen."
15 (D) Petrus sade då till honom: "Förklara liknelsen för oss." 16 Jesus sade: "Förstår ni fortfarande inte? 17 Inser ni inte att allt som går in i munnen hamnar i magen och kommer ut på avträdet? 18 Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. 19 För från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, sexuell omoral, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. 20 Sådant gör människan oren. Men att äta utan att tvätta händerna gör inte människan oren."
En kanaaneisk kvinnas tro
21 (A) Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området runt Tyrus och Sidon. 22 Då kom en kanaaneisk[a] kvinna från den trakten och ropade: "Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt." 23 Men han svarade henne inte med ett ord.
Då gick hans lärjungar fram och bad honom: "Skicka i väg henne! Hon går ju bakom oss och ropar." 24 (B) Han svarade: "Jag är inte sänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus." 25 Men hon kom och föll ner för honom och sade: "Herre, hjälp mig!" 26 Han svarade: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna." 27 Hon sade: "Jo, Herre, för också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord." 28 (C) Då svarade Jesus henne: "Kvinna, din tro är stor. Det ska ske för dig som du vill." Och från den stunden var hennes dotter botad.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation