Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Bön om beskydd
28 (A) Av David.
Till dig, Herre, ropar jag.
Min klippa, var inte stum
mot mig!
Om du är tyst mot mig,
blir jag som de
som går ner i graven.
2 (B) Hör min bön om nåd
när jag ropar till dig,
när jag lyfter mina händer
mot det allra heligaste
i din helgedom.
3 (C) Släpa inte bort mig
med gudlösa och förbrytare,
med dem som talar vänligt
med sin nästa
men har ondska i sitt hjärta.
4 (D) Löna dem för deras handlingar,
för deras onda gärningar.
Löna dem för deras händers verk,
ge dem för det de har gjort,
5 (E) för de bryr sig inte om
Herrens gärningar,
hans händers verk.
Därför ska han riva ner dem
och inte bygga upp dem.
6 Lovad är Herren,
för han har hört mina böner
om nåd!
7 (F) Herren är min styrka
och min sköld.
På honom litar mitt hjärta,
jag får hjälp
och mitt hjärta jublar.
Honom vill jag tacka
med min sång.
Josef hos Potifar
39 (A) Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. 2 (B) Herren var med Josef, och han blev en man som lyckades med allt. Han var i sin egyptiske herres hus, 3 och hans herre såg att Herren var med honom, eftersom Herren lät allt han gjorde lyckas i hans hand. 4 Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus och lämnade allt han ägde i Josefs händer. 5 (C) Från den stund han satte honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade Herren egyptierns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt som var hans, både hemma och ute på marken. 6 Och han lämnade allt i Josefs händer. Med honom som hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt.
Josef var välväxt och såg bra ut. 7 Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: ”Ligg med mig!” 8 Men han vägrade och sade till sin herres hustru: ”När min herre har mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat i mina händer. 9 Här i huset har han inte större makt än jag, och han har inte nekat mig någonting, utom dig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?” 10 Och fast hon talade så till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne. Han ville inte ligga hos henne eller vara tillsammans med henne.
11 Men en dag kom han in i huset för att utföra sitt arbete, och ingen av husfolket var därinne. 12 Då grep hon honom i manteln och sade: ”Ligg med mig!” Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde och sprang ut. 13 När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt, 14 ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: ”Se här! Han har tagit hit till oss en hebreisk man som vill roa sig med oss[a]. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt, 15 och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han manteln hos mig och flydde och sprang ut.”
16 Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig tills hans herre kom hem. 17 Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: ”Den hebreiske tjänaren som du har tagit hit till oss, han kom in till mig för att roa sig med mig. 18 Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut.” 19 När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade gjort så mot henne, blev han rasande 20 (D) och satte Josef i fängelset, platsen där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef i fängelset.
21 Men Herren var med Josef, och han gav honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. 22 Han lät Josef ha ansvar för alla fångar i fängelset och göra allt som skulle göras där. 23 (E) Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde.
14 (A) Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Verkligen inte! 15 Han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över.[a] 16 (B) Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. 17 Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.[b] 18 (C) Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.
19 Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? 20 (D) Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? 21 (E) Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande?
22 (F) Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit[c] vredens kärl som var färdiga att förstöras? 23 Och om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? 24 Till att vara sådana har han kallat oss, inte bara från judarna utan också från hednafolken. 25 (G) Så säger han genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade.[d] 26 Och på platsen där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, ska de kallas den levande Gudens barn.[e]
27 Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst. 28 Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden.[f] 29 (H) Jesaja har också förutsagt: Hade inte Herren Sebaot[g] lämnat kvar några ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra.[h]
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation