Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Jakobs dröm i Betel
10 Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Harran. 11 Han kom till en plats där han måste stanna över natten, eftersom solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova.
12 (A) Då hade han en dröm. Han såg en stege[a] rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen, och Guds änglar steg upp och ner[b] på den. 13 Och se, Herren stod ovanför den[c] och sade: ”Jag är Herren, din far Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger ska jag ge åt dig och dina efterkommande. 14 (B) Din avkomma ska bli som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt väster och öster, norr och söder. Genom dig och din avkomma ska jordens alla släkten bli välsignade[d]. 15 (C) Och se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig förrän jag har gjort vad jag lovat dig.”
16 När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ”Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.” 17 (D) Han greps av fruktan och sade: ”Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, här är himlens port.” 18 (E) Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod[e] och hällde olja över den. 19 (F) Och han kallade platsen Betel[f]. Tidigare hette denna stad Luz.
Herren känner mig
139 [a]För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig
och känner mig.
2 [b]Om jag sitter eller står vet du det,
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 [c]Om jag går eller ligger ser du det,
med alla mina vägar
är du förtrogen.
4 Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6 Den kunskapen är för underbar
för mig,
den är så hög att jag inte kan
fatta den.
7 [d]Vart kan jag gå för din Ande,
vart kan jag fly för ditt ansikte?
8 [e]Stiger jag upp till himlen
är du där,
bäddar jag åt mig i dödsriket
är du där.
9 Tar jag morgonrodnadens vingar,
gör jag mig en boning
ytterst i havet,
10 ska också där din hand leda mig
och din högra hand hålla mig.
11 Säger jag:
"Låt mörker täcka mig
och ljuset bli natt omkring mig",
12 [f]så är inte mörkret mörkt för dig.
Natten lyser som dagen,
mörkret är som ljuset.
12 Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår köttsliga natur så att vi ska leva efter köttet. 13 (A) Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar kommer ni att leva.
14 (B) Alla som drivs[a] av Guds Ande är Guds barn. 15 (C) Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets[b] Ande, och i honom ropar vi: "Abba[c]! Far!" 16 (D) Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. 17 (E) Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom.
Hoppet om härligheten
18 (F) Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. 19 (G) Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras.[d] 20 (H) Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om 21 (I) att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet[e].
22 Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas[f]. 23 (J) Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt[g] suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. 24 (K) I hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på det han redan ser? 25 (L) Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.
Liknelsen om ogräset
24 Han lade fram en annan liknelse för dem: "Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. 26 När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset.
27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? 28 Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. 30 (A) Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada."
Jesus förklarar liknelsen om ogräset
36 Sedan lämnade Jesus folket och gick hem. Hans lärjungar kom då fram till honom och sade: "Förklara liknelsen om ogräset i åkern för oss." 37 Han svarade: "Den som sår den goda säden är Människosonen. 38 (A) Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. 39 (B) Fienden som sådde det är djävulen. Skörden är tidens slut, och skördemännen är änglar. 40 Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld ska det bli vid tidens slut. 41 Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska samla ihop ur hans rike allt som förleder och alla som gör orätt 42 (C) och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder. 43 (D) Då ska de rättfärdiga lysa som solen i sin Fars rike. Hör, du som har öron!
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation