Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Herren känner mig
139 [a]För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig
och känner mig.
2 [b]Om jag sitter eller står vet du det,
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 [c]Om jag går eller ligger ser du det,
med alla mina vägar
är du förtrogen.
4 Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6 Den kunskapen är för underbar
för mig,
den är så hög att jag inte kan
fatta den.
7 [d]Vart kan jag gå för din Ande,
vart kan jag fly för ditt ansikte?
8 [e]Stiger jag upp till himlen
är du där,
bäddar jag åt mig i dödsriket
är du där.
9 Tar jag morgonrodnadens vingar,
gör jag mig en boning
ytterst i havet,
10 ska också där din hand leda mig
och din högra hand hålla mig.
11 Säger jag:
"Låt mörker täcka mig
och ljuset bli natt omkring mig",
12 [f]så är inte mörkret mörkt för dig.
Natten lyser som dagen,
mörkret är som ljuset.
21 Jag ska uppenbara min härlighet bland hednafolken, så att de alla ser min dom som jag har verkställt och hur jag låtit min hand drabba dem. 22 Israels folk ska inse att jag är Herren deras Gud, från den dagen och för all framtid. 23 (A) Hednafolken ska förstå att Israels folk fördes bort i fångenskap för sin missgärning, eftersom de var trolösa mot mig, så att jag måste dölja mitt ansikte för dem. Jag lämnade dem då i deras fienders hand så att de alla föll för svärd. 24 Jag handlade med dem som deras orenhet och brott förtjänade, och jag dolde mitt ansikte för dem.
25 Därför säger Herren Gud: Nu ska jag göra slut på Jakobs fångenskap och förbarma mig över hela Israels folk och brinna av iver för mitt heliga namn. 26 De ska glömma sin skam och all trolöshet de visat mig, då de nu bor i trygghet i sitt land utan att någon skrämmer dem. 27 När jag för dem tillbaka från folken och samlar dem från deras fienders länder, visar jag min helighet genom dem inför många hednafolks ögon. 28 Då ska de inse att jag är Herren deras Gud, som förde dem bort i fångenskap bland hednafolken och sedan samlade dem till deras eget land igen och inte lät någon enda bli kvar där. 29 (B) Jag ska inte mer dölja mitt ansikte för dem, eftersom jag har utgjutit min Ande över Israels hus, säger Herren Gud.”
Guds löfte står fast
13 (A) När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. 14 Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.[a] 15 (B) Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. 16 (C) Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. 17 När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.
18 (D) Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden[b], där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss. 19 Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget[c]. 20 (E) Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation