Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Davids löfte och Herrens löfte
132 [a]En pilgrimssång.
Herre, tänk på David,
på allt han fick utstå,
2 hur han gav Herren sin ed,
sitt löfte till Jakobs Mäktige:
3 [b]"Jag ska inte gå in i mitt hus,
inte ligga på min bädd,
4 [c]inte unna mina ögon någon sömn
eller mina ögonlock någon vila
5 [d]förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige."
6 [e]Vi hörde det i Efrata,
vi upptäckte det i skogsbygden[f].
7 [g]Låt oss gå in i hans boning,
låt oss tillbe vid hans fotpall.
8 [h]Res dig, Herre,
och kom till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Låt dina präster vara klädda
i rättfärdighet
och dina trogna få jubla.
10 [i]För din tjänare Davids skull,
avvisa inte din smorde!
13 Ja, Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning:
14 [a]"Detta är min viloplats till evig tid.
Här ska jag bo, hit längtar jag.
15 Sions förråd ska jag rikligt välsigna,
dess fattiga ska jag mätta med bröd.
16 [b]Dess präster ska jag
klä i frälsning
och dess trogna ska jubla högt.
17 [c]Där ska jag låta ett horn[d] växa upp
åt David,
jag har berett en lampa
åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men på honom
ska kronan glänsa."
11 När kungen hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder. 12 Och kungen befallde prästen Hilkia och Ahikam, Shafans son, och Akbor, Mikajas son, och skrivaren Shafan och Asaja, kungens tjänare, och sade: 13 (A) ”Gå och fråga Herren för mig och för folket, för hela Juda, om det som står i denna bok som man nu har funnit. För Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.”
14 Då gick prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Shafan och Asaja till profetissan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tikva, Harhas son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden.[a] De talade med henne 15 och hon sade då till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig: 16 Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här ska jag låta olycka komma, alla de ord som står[b] i den bok som Juda kung har läst. 17 De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, och därför är min vrede upptänd mot denna plats och ska inte utsläckas.
18 Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren, ska ni säga: Så säger Herren, Israels Gud, 19 om de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev mjukt och du ödmjukade dig inför Herren när du hörde vad jag har talat mot denna plats och mot dem som bor här, nämligen att de ska bli ett föremål för häpnad och förbannelse, och eftersom du rev sönder dina kläder och grät inför mig, därför har jag också hört dig, säger Herren. 20 (B) Därför vill jag samla dig till dina fäder och du ska samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon ska slippa se all den olycka som jag ska låta drabba denna plats.” Och de vände tillbaka till kungen med detta svar.
20 (A) Men nu har Kristus verkligen uppstått från de döda, som förstlingen[a] av de insomnade. 21 (B) Eftersom döden kom genom en människa, kom också de dödas uppståndelse genom en människa. 22 Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus. 23 (C) Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och därefter, när han kommer, de som tillhör honom. 24 (D) Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud Fadern sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft.
25 (E) Han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26 Som den sista fienden berövas döden sin makt, 27 (F) för allt har han lagt under hans fötter. Men när det sägs att allt är lagt under honom gäller det självklart inte Gud som har lagt allt under Kristus.[b] 28 (G) Och när allt blivit lagt under honom, då ska Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt i alla.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation