Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Elimelek flyttar till Moabs land
1 På den tiden när domarna regerade blev det svält i landet. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. 2 Mannen hette Elimelek,[a] hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter[b] från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där.
3 Men Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. 4 Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa[c] och den andra Rut.[d] 5 När de hade bott där ungefär tio år dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man.
Återkomsten till Betlehem
6 Då bröt Noomi upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land[e], för hon hade hört i Moabs land att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. 7 Hon lämnade platsen där hon bott, och hennes båda sonhustrur följde med henne.
Men när de var på väg mot Juda land 8 sade Noomi till sina båda sonhustrur: ”Vänd om och gå hem igen, var och en till sin mors hus. 9 Må Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus.” Och hon kysste dem. Men de brast i gråt, 10 och sade till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.”
11 (A) Men Noomi svarade dem: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner[f] i mitt moderliv som kan bli män åt er? 12 Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag fortfarande har hopp, om jag så redan i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, 13 (B) skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga in er och vara utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, för Herrens hand har drabbat mig.”
14 Då brast de på nytt i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. 15 Noomi sade då: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sina gudar. Vänd tillbaka du också och följ din svägerska.”
16 Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17 Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.” 18 När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne talade hon inte mer med henne om saken.
Herren vår hjälpare
146 [a]Halleluja!
Lova Herren, min själ!
2 [b]Jag vill lova Herren
så länge jag lever,
lovsjunga min Gud
så länge jag är till.
3 [c]Lita inte till furstar,
till människors barn
som inte kan frälsa.
4 [d]Deras ande lämnar dem,
de blir jord igen.
Den dagen går deras planer
om intet.
5 [e]Salig är den som har Jakobs Gud
till sin hjälpare,
som sätter sitt hopp
till Herren sin Gud,
6 [f]till honom som har gjort
himmel och jord och hav
och allt som finns i dem,
som är trofast för evigt,
7 som skipar rätt för de förtryckta
och ger bröd åt de hungriga.
Herren befriar de fångna,
8 [g]Herren öppnar de blindas ögon,
Herren reser upp de nerböjda,
Herren älskar de rättfärdiga,
9 [h]Herren bevarar främlingar
och stöder faderlösa och änkor,
men de gudlösas väg
gör han krokig.
10 [i]Herren är kung för evigt,
din Gud, Sion,
från släkte till släkte.
Halleluja!
Kristus som överstepräst
11 (A) Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som skulle komma[a]. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, 12 (B) gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. 13 (C) Om nu redan blodet av bockar och tjurar och askan från en kviga kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet, 14 (D) hur mycket mer ska då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden? Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.
Det viktigaste budet
28 (A) En av de skriftlärda[a] som hade hört dem diskutera insåg att Jesus hade gett dem ett bra svar. Han kom fram och frågade honom: "Vilket är det främsta av alla buden?" 29 Jesus svarade: "Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en.[b] 30 Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. 31 (B) Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa."[c]
32 (C) Den skriftlärde sade: "Du har rätt, Mästare, det är sant som du säger. Han är en, och det finns ingen annan än han. 33 (D) Och att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förnuft och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer." 34 När Jesus hörde att mannen hade svarat klokt, sade han till honom: "Du är inte långt från Guds rike." Sedan vågade ingen fråga honom något mer.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation