Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Herren känner mig
139 [a]För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig
och känner mig.
2 [b]Om jag sitter eller står vet du det,
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 [c]Om jag går eller ligger ser du det,
med alla mina vägar
är du förtrogen.
4 Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6 Den kunskapen är för underbar
för mig,
den är så hög att jag inte kan
fatta den.
13 [a]Du har skapat mina njurar[b],
du vävde mig i moderlivet.
14 [c]Jag tackar dig för att
jag är så underbart skapad.
Underbara är dina verk,
min själ vet det så väl[d].
15 Benen i min kropp
var inte osynliga för dig
när jag formades i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
16 [e]Dina ögon såg mig
när jag bara var ett foster.
Alla mina dagar blev skrivna
i din bok,
formade innan någon av dem
hade kommit.
Samuels födelse
1 (A) I Ramatajim-Sofim[a] i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.[b] 2 Elkana hade två hustrur[c]. Den ena hette Hanna och den andra Peninna.[d] Peninna hade barn, men Hanna hade inga.
3 (B) Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo[e], där Elis båda söner Hofni och Pinehas[f] var Herrens präster. 4 (C) Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret[g]. 5 (D) Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del[h], för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam. 6 För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. 7 Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.
Nu grät Hanna och ville inte äta. 8 Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” 9 När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. 10 Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. 11 (E) Hon gav ett löfte och sade: ”Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv[i] ska röra hans huvud.” 12 Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun. 13 Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte.
Då trodde Eli att hon var berusad. 14 Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” 15 (F) ”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. 16 Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” 17 Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge[j] dig det du bad honom om.” 18 Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre.
Paulus inför ståthållaren Festus
25 När Festus hade anlänt till provinsen reste han efter tre dagar från Caesarea upp till Jerusalem. 2 (A) Översteprästerna och judarnas ledare framförde då sina anklagelser mot Paulus. De vände sig till Festus 3 (B) och bad att han skulle visa dem godheten att låta Paulus föras till Jerusalem. De planerade nämligen ett bakhåll för att döda honom på vägen. 4 Men Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Caesarea och att han själv snart skulle resa tillbaka dit. 5 Han sade: "De som är ledare bland er kan följa med, och har mannen gjort något orätt kan de lägga fram sina anklagelser mot honom." 6 Festus stannade hos dem i högst åtta eller tio dagar och reste sedan ner till Caesarea. Dagen därpå tog han plats på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in.
Paulus vädjar till kejsaren
7 (C) När Paulus kom in blev han omringad av judarna som hade rest ner från Jerusalem, och de framförde många svåra beskyllningar som de inte kunde bevisa. 8 (D) Paulus försvarade sig och sade: "Varken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag begått något brott."
9 (E) Men Festus, som ville hålla sig väl med judarna, frågade Paulus: "Vill du komma upp till Jerusalem och dömas där inför mig i denna sak?" 10 Paulus svarade: "Jag står inför kejsarens domstol, och här ska jag dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du mycket väl. 11 Om jag är skyldig och har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren[a]!" 12 Festus överlade med sitt råd och svarade sedan: "Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren ska du fara."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation