Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Herrens eviga trofasthet

Josua anfaller kungarna i söder

9 När kungarna på västra sidan om Jordan, i bergsbygden, i Låglandet och utmed Medelhavskusten, så långt upp som till Libanon, hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna hörde vad som hänt, ² slöt de sig samman för att strida mot Josua och Israel.

Givons invånare lurar Josua

³ Men när invånarna i Givon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Aj, ⁴ beslöt de att försöka rädda sig med list. De skickade iväg sändebud till Josua med åsnor lastade med gamla säckar, utslitna, spruckna och lappade vinsäckar. ⁵ Sändebuden tog på sig slitna, lagade sandaler och gamla, utslitna kläder. Deras färdkost var torrt och smuligt bröd. ⁶ När de kom fram till lägret i Gilgal, sa de till Josua och männen i Israel: ”Vi kommer från ett avlägset land. Slut förbund med oss!”

⁷ ”Hur ska vi kunna veta att ni inte bor här i närheten?” svarade israeliterna hivéerna. ”Hur ska vi då kunna sluta något förbund med er?”

⁸ ”Vi är dina tjänare”, svarade de. ”Men vad är ni då för ena?” frågade Josua. ”Var kommer ni ifrån?” ⁹ ”Vi, dina tjänare, kommer från ett land mycket långt borta”, fortsatte de. ”Vi har hört talas om Herrens, er Guds, makt och om allt han gjorde i Egypten ¹⁰ och vad han gjorde med de amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon, kungen i Heshbon, och Og, Bashans kung, som regerade i staden Ashtarot. ¹¹ Därför sa de äldste och folket till oss: ’Förbered er för en lång resa och gå till israeliterna och säg att vi är beredda att bli deras tjänare och ingå förbund med dem.’ ¹² Det här brödet var varmt och kom direkt ur ugnen när vi gav oss iväg, men som ni ser är det nu torrt och smuligt. ¹³ De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, men nu är de gamla och spruckna och våra kläder och skor har hunnit bli utslitna under vår långa resa.”

¹⁴ Männen tog då av deras mat^[a] och brydde sig inte om att fråga Herren. ¹⁵ Josua slöt ett fredsförbund med dem där han lovade att de skulle få leva och ledarna i menigheten bekräftade det med en ed.

¹⁶ Tre dagar efter att de slutit förbund kom det fram att männen i själva verket var givoniter, nära grannar^[b] till Israel. ¹⁷ Israeliterna drog då omedelbart iväg och nådde efter tre dagar fram till deras städer, Givon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. ¹⁸ Men på grund av den ed som Israels ledare hade avlagt inför Herren, Israels Gud, kunde de inte anfalla städerna. Israeliterna klagade högljutt på sina ledare, ¹⁹ men deras ledare svarade: ”Vi har avlagt en ed inför Herren att vi inte ska anfalla dem och det löftet måste vi hålla. ²⁰ Vi måste låta dem få leva, för om vi bryter eden, kommer Herrens vrede över oss.”

²¹ De fortsatte: ”Låt dem leva, men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten.” Det blev som ledarna lovat dem.

²² Josua sammankallade deras ledande män och frågade: ”Varför ljög ni för oss och påstod att ni bodde långt borta i ett avlägset land när ni bor här alldeles intill oss? ²³ Nu kommer en förbannelse att vila över er. Från den här stunden ska ni alltid tjäna som slavar som hugger ved och bär vatten i tjänst för min Guds hus.”

²⁴ ”Vi, dina tjänare, hade fått reda på att Herren, din Gud, sagt till sin tjänare Mose att han skulle ge detta land åt er och utrota alla som bor här”, svarade de. ”Vi var rädda för våra liv, det var därför vi gjorde så här. ²⁵ Men nu är vi helt i dina händer och du kan göra med oss vad du vill.”

²⁶ Josua tillät inte israeliterna att döda dem, ²⁷ utan de fick bli vedhuggare och vattenbärare åt menigheten och vid Herrens altare på den plats Herren skulle välja ut. Detta är fortfarande deras uppgift.^[c]

² Där kom de till honom med en förlamad man som låg på en bår. Och när Jesus såg deras tro, sa han till den förlamade: ”Var vid gott mod, min son. Dina synder är förlåtna.”

³ Några av de skriftlärda sa då för sig själva: ”Han hädar^[a] ju!” ⁴ Men Jesus visste vad de tänkte och frågade dem: ”Varför tänker ni onda tankar i era hjärtan? ⁵ Vilket är lättare, att säga: ’Dina synder är förlåtna’, eller: ’Res dig upp och gå?’ ” ⁶ ”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden,” – nu talade han till den förlamade: ”Res dig upp, ta din bår och gå hem!” ⁷ Och mannen reste sig och gick hem.

⁸ När folket såg vad som hände blev de alldeles förskräckta, och de hyllade Gud för att han gett sådan makt till människor.