Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
18 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.
2 Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
3 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
4 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
5 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.
6 Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
43 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
44 Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
45 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
46 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
47 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
48 Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
49 du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
50 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
10 Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.
2 Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.
3 När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo över honom, greps han av förskräckelse för skyttarna.
4 Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och hantera mig skändligt.» Men hans vapendragare ville det icke, ty han fruktade storligen. Då tog Saul själv svärdet och störtade sig därpå.
5 Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock på sitt svärd och dog.
6 Så dogo då Saul och hans tre söner; och alla som hörde till hans hus dogo på samma gång.
7 Och när alla israeliterna i dalen förnummo att deras här hade flytt, och att Saul och hans söner voro döda, övergåvo de sina städer och flydde; sedan kommo filistéerna och bosatte sig i dem.
8 Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och funno då Saul och hans söner, där de lågo fallna på berget Gilboa.
9 Och de plundrade honom och togo med sig hans huvud och hans vapen och sände dem omkring i filistéernas land och läto förkunna det glada budskapet för sina avgudar och för folket.
10 Och de lade hans vapen i sitt gudahus, men hans huvudskål hängde de upp i Dagons tempel.
11 Men när allt folket i Jabes i Gilead hörde allt vad filistéerna hade gjort med Saul,
12 stodo de upp, alla stridbara män, och togo Sauls och hans söners lik och förde dem till Jabes; och de begrovo deras ben under terebinten i Jabes och fastade så i sju dagar.
13 Detta blev Sauls död, därför att han hade begått otrohet mot HERREN, i det att han icke hade hållit HERRENS ord, så ock därför att han hade frågat en ande och sökt svar hos en sådan.
14 Han hade icke sökt svar hos HERREN; därför dödade HERREN honom. Och sedan överflyttade han konungadömet på David, Isais son.
14 När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade med dem.
15 Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna och skyndade fram och hälsade honom.
16 Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?»
17 Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört till dig min son, som är besatt av en stum ande.
18 Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och bliver såsom livlös. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de förmådde det icke.»
19 Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom till mig.»
20 Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick se Jesus, slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen.
21 Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med honom?» Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn;
22 och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i vattnet, för att förgöra honom. Men om du förmår något, så förbarma dig över oss och hjälp oss.»
23 Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du. Allt förmår den som tror.»
24 Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror! Hjälp min otro.»
25 Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer in i honom.»
26 Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen var död.
27 Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod då upp.
28 När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut honom?»
29 Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta.»