Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
En bön om beskydd, tacksägelse för räddning
28 Av David.
Jag ropar till dig, Herre.
Min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
blir jag lik dem som går ner till graven.
2 Hör mina böner, när jag ropar till dig om hjälp
och sträcker mina händer mot det allra heligaste.
3 Släpa inte bort mig
tillsammans med de onda och de som gör orätt,
de som talar så vänligt till sina grannar
men går i onda tankar.
4 Löna dem efter deras handlingar
och efter deras onda gärningar.
Löna dem efter vad de gjort,
ge dem vad de förtjänar!
5 De bryr sig inte om Herrens gärningar,
om allt han har gjort.
Han ska riva ner dem
och inte bygga upp dem igen.
6 Välsignad är Herren,
för han har lyssnat till mina böner!
7 Herren är min styrka och min sköld.
Jag förtröstade på honom, och han hjälpte mig.
Glädjen bubblar nu i mitt hjärta,
och med min sång vill jag prisa honom.
8 Herren är sitt folks styrka
och en räddnings fästning för sin smorde.
9 Rädda ditt folk och välsigna din arvedel!
Led dem som en herde,
och bär dem för evigt!
De två herdarna
4 Så sa Herren, min Gud: ”Bli en herde för en hjord med slaktfår. 5 De som köper dem slaktar dem utan att bli straffade. De som säljer dem säger: ’Lovad vare Herren för att jag blivit rik!’ Deras egna herdar skonar dem inte. 6 Jag ska inte längre skona landets invånare, säger Herren. Jag ska låta människorna hamna i klorna på varandra och på sin kung. De ska ödelägga landet, och jag ska inte låta någon komma undan deras makt.”
7 Så blev jag en herde för en hjord med slaktfår, de förtryckta fåren. Jag tog två herdestavar. Den ena kallade jag Nåd och den andra Enhet, och jag blev en herde för hjorden. 8 Inom en månad gjorde jag mig av med de tre herdarna.[a] Jag förlorade tålamodet med fåren, och även de fick nog av mig. 9 Då sa jag: ”Nu vill jag inte längre vara er herde. Låt det dö som håller på att dö, och det gå under som håller på att gå under. Låt dem som är kvar äta upp varandra.”
10 Sedan tog jag min stav Nåd och bröt av den, för att upplösa det förbund jag hade slutit med alla folk. 11 Så blev det upplöst den dagen, och de förtryckta fåren som iakttog mig insåg att detta var Herrens ord.
12 Jag sa till dem: ”Om ni finner det för gott, ge mig min lön, men om inte, låt bli!” Då vägde de upp trettio silvermynt[b] åt mig.
13 Och Herren sa till mig: ”Kasta det åt krukmakaren, denna härliga summa de har värderat mig till!” Jag tog alltså de trettio silvermynten och kastade dem åt krukmakaren i Herrens hus.
14 Sedan bröt jag av min andra stav, Enhet, för att upplösa broderskapet mellan Juda och Israel.
15 Herren sa till mig: ”Utrusta dig med en dåraktig herdes redskap. 16 Jag ska nämligen låta en herde uppstå i landet som inte bryr sig om dem som håller på att förgås, inte söker efter dem som kommit bort, inte helar de skadade, inte sörjer för de friska, utan äter köttet av de feta och river sönder klövarna på dem.
17 Ve en sådan värdelös herde
som överger sin hjord!
Må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga!
Må hans arm helt förtvina
och hans högra öga helt förblindas!”
Segerjubel i himlen
19 Efter det hörde jag något som lät som starka röster från en stor skara människor i himlen, och de sa:
”Halleluja![a]
Frälsningen, härligheten och makten tillhör vår Gud,
2 för hans domar är sanna och rättfärdiga.
Han har dömt den stora prostituerade kvinnan
som förstörde världen med sin sexuella lössläppthet,
och han har hämnats på henne
för morden på sina tjänare.”
3 Sedan sa de än en gång:
”Halleluja!
Röken från henne stiger upp i all evighet!”
4 De tjugofyra himmelska ledarna och de fyra levande varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen, och sa:
”Amen. Halleluja!”
5 Från tronen kom sedan en röst som sa:
”Hylla vår Gud, alla ni hans tjänare,
alla ni som fruktar honom, både små och stora.”
6 Jag hörde något som lät som rösten från en stor skara människor, som dånet av stora vattenmassor, och som mullrande åska, och de sa:
”Halleluja!
Herren, vår Gud, Allsmäktig, är den som regerar.
7 Låt oss vara glada och jubla och ge honom äran,
för det är dags för Lammets bröllopsfest,
och hans brud har gjort sig klar.
8 Hon har fått klä sig i skinande vitt, fint linnetyg.”
För det fina linnetyget är de heligas rättfärdighet[b].
9 Ängeln sa till mig: ”Skriv: Lyckliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Och han fortsatte: ”Detta är ett sant budskap från Gud.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.