Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Rut väljer att gå med Noomi

Noomi mister både man och söner

1 Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land. ² Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där. ³ Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.

⁴ Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare ⁵ dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner. ⁶ Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. ⁷ Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda.

⁸ Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! Herren ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda. ⁹ Må han också ge er trygghet med hem och make!”

Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta. ¹⁰ ”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!”

¹¹ ”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med. ¹² Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner, ¹³ skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för Herren har låtit allt detta drabba mig.”

¹⁴ Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi.

¹⁵ ”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.”

¹⁶ Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud. ¹⁷ Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!”

¹⁸ När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.

Herrens eviga trofasthet

Jesus Kristus offrade sitt blod

¹¹ Men nu har alltså Kristus kommit som överstepräst för detta nya förbund, med allt det goda det för med sig. Han har gått genom det stora och fullkomliga tält, som inte är gjort av människor och därför inte tillhör den här världen. ¹² En gång för alla gick han in med blod i helgedomen, inte med blod från getter och kalvar,^[a] utan med sitt eget blod, och åstadkom så en evig återlösning.

¹³ Om nu blodet från getter och tjurar och askan från en kviga, som stänktes på de orena,^[b] kunde helga dem så att de till det yttre blev rena, ¹⁴ hur mycket mer ska då inte blodet från Kristus rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan tjäna den levande Guden. Kristus bar ju fram sig själv som ett felfritt offer åt Gud genom kraften i den eviga Anden.

Vilket bud är viktigast?

(Matt 22:34-40; Luk 10:25-28)

²⁸ En av de skriftlärda som stod där och lyssnade till diskussionen var mycket imponerad av det svar Jesus gett, och frågade därför: ”Vilket är det viktigaste av alla buden?”

²⁹ Jesus svarade: ”Det viktigaste budet är: ’Lyssna, Israel, Herren är vår Gud. Herren är en. ³⁰ Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.’^[a]

³¹ Det näst viktigaste budet är: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’^[b] Inget bud är viktigare än dessa.”

³² Den skriftlärda svarade: ”Mästare, du har rätt. Det är sant att Gud är en, och det finns ingen annan. ³³ Och att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och sin medmänniska som sig själv, är viktigare än alla brännoffer och andra offer.”

³⁴ När Jesus hörde hur klokt mannen svarade, sa han: ”Du är inte långt från Guds rike.” Och efter det vågade ingen ställa några fler frågor till honom.