Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Herren är ärans kung
24 En psalm av David.
Jorden tillhör Herren och allt som finns där,
världen och alla som bor i den.
2 Han är den som lagt dess grund på haven,
fäst den på strömmande vatten.
3 Vem får gå upp på Herrens berg?
Vem får ställa sig på hans heliga plats?
4 Den som har skuldfria händer och ett rent hjärta,
den som inte vänder sig till meningslösa gudar,[a]
den som aldrig svär falskt.
5 Han får välsignelse av Herren,
rättfärdighet från sin frälsnings Gud.
6 Sådant är det släkte
som söker dig, Jakobs Gud.[b] Séla
7 Slå upp er, ni portar,
höj er, ni eviga dörrar,
och låt härlighetens kung stiga in!
8 Vem är härlighetens kung?
Det är Herren,
stark och mäktig, oslagbar i strid.
9 Slå upp er, ni portar,
höj er, ni eviga dörrar,
och låt härlighetens kung stiga in!
10 Vem är denne härlighetens kung?
Härskarornas Herre,
han är härlighetens kung. Séla
Från Sinai till Kadesh
(10:11—20:13)
Folket klagar
11 Molnet lyfte från förbundstecknets tält den tjugonde dagen i andra månaden under det andra året. 12 Israeliterna lämnade då Sinai öken och följde molnet från plats till plats tills det stannade i öknen Paran. 13 Detta var deras första förflyttning sedan de tagit emot befallningarna som Herren gett Mose.
En bra början
14 Främst i ledet fanns Judas stam, ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Nachshon, Amminadavs son. 15 Därefter kom Isaskar-stammens häravdelning, anförd av Netanel, Suars son, 16 och Sebulon-stammens häravdelning, anförd av Eliav, Helons son.
17 Sedan kom männen från gershoniterna och merariterna som bar den nedmonterade boningen på sina axlar. 18 Rubens stam kom ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elisur, Shedeurs son. 19 Därefter kom Simon-stammens häravdelning, anförd av Shelumiel, Surishaddajs son, 20 och Gad-stammens häravdelning, anförd av Eljasaf, Deguels son.
21 Därnäst kom kehatiterna som bar på de heliga föremålen. Boningen skulle redan vara på sin nya plats när de kom fram. 22 Efter dem kom Efraims stam ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elishama, Ammihuds son; 23 Manasse-stammens häravdelning anförd av Gamliel, Pedasurs son, 24 och Benjamin-stammens häravdelning anförd av Avidan, Gidonis son. 25 Sist av alla, ordnad i häravdelningar och med sitt banér i spetsen, kom Dans stam anförd av Achieser, Ammishaddajs son, 26 Asher-stammens häravdelning anförd av Pagiel, Okrans son, 27 och Naftali-stammens häravdelning anförd av Achira, Enans son. 28 Det var i denna ordning Israels stammar avtågade, häravdelning för häravdelning.
29 En dag sa Mose till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son[a]: ”Äntligen är vi på väg till det land Herren utlovat åt oss! Kom med oss så ska vi behandla dig väl för Herren har gett Israel underbara löften!”
30 Men han svarade: ”Nej, jag måste vända tillbaka hem till mitt eget land och min egen släkt.” 31 ”Stanna hos oss”, vädjade Mose. ”Du känner till lägerplatserna i öknen och kan visa oss vägen. 32 Om du följer med, ska du få vara med och dela på allt det goda som Herren ger oss.”
33 De bröt upp från Herrens berg och vandrade i tre dagar. Herrens ark gick före dem under de tre dagarna till nästa plats där de skulle stanna. 34 Herrens moln gick före dem på dagen när de lämnade sin lägerplats. 35 Varje gång arken bröt upp, utropade Mose:
”Stå upp, Herre,
och förskingra dina fiender!
Låt dina motståndare fly för dig!”
36 Och när arken sattes ner, sa han:
”Vänd tillbaka, Herre,
till Israels oräkneliga tusenden!”
Johannes döparens födelse
57 För Elisabet var det nu dags att föda, och hon fick en son. 58 Hennes grannar och släktingar fick höra om Herrens stora barmhärtighet mot henne, och de gladde sig med henne.
59 På åttonde dagen kom de för att omskära pojken. De ville kalla honom Sakarias efter hans far, 60 men hans mor sa: ”Nej, han ska heta Johannes.”
61 Då sa de: ”Det finns ju ingen annan i din släkt som heter så.” 62 Med hjälp av tecken frågade de då fadern vad han ville att pojken skulle heta.
63 Han bad om en tavla att skriva på, och till allas förvåning skrev han: ”Han ska heta Johannes.” 64 Och i samma stund kunde Sakarias tala igen, och han började lovprisa Gud.
65 Alla som bodde däromkring greps av fruktan, och nyheten om vad som hade hänt spreds i hela Judeens bergsbygd. 66 De som hörde om händelsen lade det på hjärtat och frågade sig: ”Vad ska det bli av detta barn? Herrens hand var ju med honom.”
67 Och hans far Sakarias fylldes av den heliga Anden och profeterade:
68 ”Välsignad är Herren, Israels Gud,
för han kommer till sitt folk och återlöser det.
69 Han reser en mäktig[a] räddare från sin tjänare Davids ätt,
70 som han för länge sedan lovade genom sina heliga profeter,
71 till räddning från våra fiender,
från alla som hatar oss.
72 Han visar barmhärtighet mot våra förfäder
och håller sitt heliga förbund,
73 eden han svor vår fader Abraham:
74 att rädda oss från våra fienders hand,
så att vi får tjäna honom utan fruktan,
75 i helighet och rättfärdighet inför honom så länge vi lever.
76 Och du, mitt barn, ska kallas den Högstes profet,
för du ska gå före Herren och bana väg för honom.
77 Så ska hans folk veta att räddningen är här
med förlåtelse för deras synder.
78 För på grund av vår Guds innerliga barmhärtighet
ska en soluppgång[b] komma ner till oss från höjden
79 och lysa över dem som lever i mörker och dödens skugga
och leda våra steg in på fridens väg.”
80 Pojken växte sedan upp och blev andligt stark. Han höll till ute i ödemarken till den dag då han skulle träda fram inför Israel.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.