Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 103
Lovprisning till Herren för hans godhet
1 Av David.
Lova Herren, min själ,
ja, hela mitt inre skall prisa hans heliga namn!
2 Lova Herren, min själ,
och glöm inte alla hans välgärningar,
3 han som förlåter dig alla dina synder
och botar alla dina sjukdomar,
4 han som återlöser ditt liv från förgängelsen
och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
5 han som mättar ditt begär med sitt goda,
så att du blir ung på nytt som en örn.
6 Herren handlar rättfärdigt
och skaffar rätt åt alla förtryckta.
7 Han lät Mose veta sina vägar,
Israels barn sina gärningar.
8 Barmhärtig och nådig är Herren,
sen till vrede och stor i nåd.
9 Han går inte ständigt till rätta
och vredgas inte för evigt.
10 Han handlar inte med oss efter våra synder
och lönar oss inte efter våra missgärningar.
11 Ty så hög som himlen är över jorden,
så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.
12 Så långt som öster är från väster
låter han våra överträdelser vara från oss.
13 Som en far förbarmar sig över barnen,
så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom.
22 Lova Herren, ni alla hans verk,
överallt där hans välde är.
Min själ, lova Herren!
Dom och nåd över Jerusalem
16 Herrens ord kom till mig. Han sade: 2 "Du människobarn, låt Jerusalem förstå vilka vidrigheter hon bedriver, 3 och säg: Så säger Herren, Herren till Jerusalem: Från Kanaans land kommer du och där är du född. Din far var en amoré och din mor en hetitisk kvinna. 4 När du föddes skar ingen av din navelsträng, du blev inte tvättad ren med vatten och inte heller ingniden med salt och lindad. 5 Ingen såg på dig med så mycket medlidande att han ville göra något sådant med dig eller förbarma sig över dig, utan man kastade ut dig på öppna fältet. Så frånstötande var du den dag du föddes.
6 När jag gick förbi där du låg och såg dig sprattla i ditt blod, sade jag till dig där du låg i ditt blod: "Du skall få leva!" Ja, jag sade till dig där du låg i ditt blod: "Du skall få leva!" 7 Jag förökade dig till många tusen, som växterna på marken. Du växte och blev stor och mycket vacker. Dina bröst blev fasta och ditt hår växte, men du var ännu naken och blottad.
8 Jag gick förbi där du låg och såg på dig. Och se, din älskogstid var inne. Jag bredde min mantel över dig och täckte över din nakenhet. Jag gav dig mitt trohetslöfte och ingick förbund med dig, säger Herren, Herren, och du blev min. 9 Jag tvättade dig med vatten och sköljde av dig blodet och smorde dig med olja. 10 Jag klädde på dig brokigt vävda kläder, satte på dig skor av tahasskinn och en huvudbindel av fint linne och en slöja av siden. 11 Jag prydde dig med smycken, satte armband på dina armar och en kedja om din hals. 12 Jag satte en ring i din näsa och örhängen i dina öron och en vacker krona på ditt huvud. 13 Så blev du prydd med guld och silver, och dina kläder var av finaste linne, av siden och broderat tyg. Fint mjöl, honung och olja fick du att äta. Du blev mycket, mycket vacker och nådde en drottnings värdighet. 14 Ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull, ty den var fullkomlig genom de härliga prydnader jag hade satt på dig, säger Herren, Herren.
Människans orättfärdighet och Guds rättfärdighet
3 Vilket företräde har då judarna, eller vilken nytta har de av omskärelsen? 2 Ett stort företräde på allt sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts åt dem. 3 Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet? 4 Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare. Det står ju skrivet:För att du skall få rätt i dina ord och vinna, när man går till rätta med dig.[a]
5 Men om vår orättfärdighet visar Guds rättfärdighet, vad skall vi då säga? Inte kan väl Gud, som straffar i sin vrede, vara orättfärdig - jag talar som människor tänker? 6 Nej, aldrig! Hur skulle han då kunna döma världen? 7 Men om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare? 8 Varför inte säga: "Låt oss göra det onda, för att något gott skall komma av det?" Så säger man hånfullt om oss, och så påstår även somliga att vi lär. De skall få den dom som de förtjänar.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln