Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Förbundet mellan Gud och Abram
17 När Abram var nittionio år gammal, visade sig Herren för honom och sa: ”Jag är Gud den Väldige[a]. Lev i gemenskap med mig och var oförvitlig! 2 Jag ska upprätta ett förbund mellan oss och ge dig ett oräkneligt antal ättlingar.” 3 Då föll Abram ned med ansiktet mot jorden, och Gud sa: 4 ”Detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. 5 Du ska inte längre heta Abram[b], utan Abraham, för jag ska låta dig bli far till många folk. 6 Jag ska göra dig mycket fruktsam, och folk och kungar ska härstamma från dig. 7 Jag ska upprätta ett förbund mellan mig och dig och dina ättlingar, generation efter generation, ett evigt förbund: jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud.
15 Sedan tillade Gud: ”Din hustru Saraj ska inte längre heta Saraj, utan Sara[a] 16 och jag ska välsigna henne och ge dig en son med henne. Ja, jag ska välsigna henne och göra henne till mor för många folkslag. Även kungar ska finnas bland hennes ättlingar.”
23 Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder.
Jag ska prisa dig mitt i församlingen.
24 Ni som fruktar Herren, prisa honom,
ära honom, ni ättlingar till Jakob!
Bäva för honom, Israels ätt!
25 Han har inte föraktat eller försmått den lidandes elände,
han har inte dolt sitt ansikte för honom,
utan hört hans rop om hjälp.
26 Från dig kommer min lovsång
i den stora församlingen,
jag ska uppfylla mina löften
inför dem som fruktar dig.
27 De ödmjuka ska äta och bli mätta.
De som söker Herren ska prisa honom.
Må ni få livsmod för evigt!
28 Hela jorden ska minnas det och återvända till Herren,
alla folk och stammar ska tillbe honom.
29 Herren tillhör riket
och han regerar över folken.
30 Jordens alla rika ska tillbe honom,
böja knä inför honom,
alla de som sänks ner i stoftet,
de som inte kan hålla sig själva vid liv.[a]
31 De efterkommande ska också tjäna honom,
och de ska få höra om Herren.
Löftet till Abraham gäller alla som tror
13 Det var alltså inte genom lagen som Abraham och hans ättlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om nämligen de som lever efter lagen är arvingar, då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. 15 Lagen för med sig vrede. Där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse. 16 Därför är tron grunden för att det ska vara av nåd och löftet gälla för alla hans efterkommande, både för dem som har lagen och dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, 17 som det står skrivet: ”Jag ska låta dig bli far till många folk.”[a] I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och kallar på sådant som inte finns till som om det redan fanns till.
18 Trots att det inte fanns något hopp, hoppades Abraham ändå och trodde, och så blev han far till många folk, så som det var sagt: ”Så talrika ska dina efterkommande bli.”[b] 19 Därför vacklade Abraham inte i sin tro, trots att han var omkring hundra år gammal och tänkte att hans kropp var utan livskraft, och trots att hans hustru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.
20 Han tvivlade aldrig i otro på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. 21 Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, 22 och därför räknades han som rättfärdig.
23 Men utsagan att han ”räknades som rättfärdig” skrevs inte ner bara med tanke på honom. 24 Den gäller även oss. Vi ska också räknas som rättfärdiga, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. 25 Han utlämnades ju till att dö för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli rättfärdiga.
Jesus förutsäger för första gången att han ska dö
(Matt 16:21-23; Luk 9:22)
31 Efter det började Jesus undervisa sina lärjungar om att Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av folkets ledare, av översteprästerna och de skriftlärda och dödas, men att han efter tre[a] dagar skulle uppstå från de döda. 32 Detta sa han helt öppet. Men Petrus drog honom åt sidan och började tillrättavisa honom.
33 Jesus vände sig då om och såg bort mot sina lärjungar och sa strängt till Petrus: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är människotankar och kommer inte från Gud.”
Lärjungeskapets krav
(Matt 16:24-28; Luk 9:23-27)
34 Sedan kallade han till sig allt folket och sina lärjungar och sa till dem:
”Om någon vill följa mig, måste han förneka sig själv, ta sitt kors och följa mig. 35 Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, ska rädda det. 36 Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, om hon samtidigt mister sitt liv[b]? 37 Vad kan hjälpa henne att få det tillbaka? 38 Den som inför dessa trolösa och syndiga människor skäms för mig och för de ord jag talar, honom ska Människosonen skämmas för, när han återvänder i sin Faders härlighet tillsammans med de heliga änglarna.”
Jesus förvandlas på berget
(Matt 17:1-13; Luk 9:28-36)
2 Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes till ett högt berg, där de kunde vara för sig själva. Där förvandlades han inför dem. 3 Hans kläder blev bländande vita, vitare än något blekningsmedel i världen kan göra kläder. 4 Och de fick se Elia och Mose stå och tala med Jesus.[a] 5 Då sa Petrus till Jesus: ”Rabbi[b], det är gott att få vara här! Låt oss bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia.” 6 Han visste inte vad han skulle säga, för de var helt skräckslagna.
7 Sedan kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och en röst från molnet sa: ”Detta är min älskade Son. Lyssna på honom!”
8 Men då de plötsligt såg sig omkring, såg de ingen där mer, förutom Jesus.
9 På väg ner från berget befallde Jesus dem att inte berätta för någon vad de sett, förrän Människosonen hade uppstått från de döda.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.