Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
23 Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder.
Jag ska prisa dig mitt i församlingen.
24 Ni som fruktar Herren, prisa honom,
ära honom, ni ättlingar till Jakob!
Bäva för honom, Israels ätt!
25 Han har inte föraktat eller försmått den lidandes elände,
han har inte dolt sitt ansikte för honom,
utan hört hans rop om hjälp.
26 Från dig kommer min lovsång
i den stora församlingen,
jag ska uppfylla mina löften
inför dem som fruktar dig.
27 De ödmjuka ska äta och bli mätta.
De som söker Herren ska prisa honom.
Må ni få livsmod för evigt!
28 Hela jorden ska minnas det och återvända till Herren,
alla folk och stammar ska tillbe honom.
29 Herren tillhör riket
och han regerar över folken.
30 Jordens alla rika ska tillbe honom,
böja knä inför honom,
alla de som sänks ner i stoftet,
de som inte kan hålla sig själva vid liv.[a]
31 De efterkommande ska också tjäna honom,
och de ska få höra om Herren.
Gud lovar Abram en son
15 Något senare kom Herrens ord till Abram i en syn:
”Var inte rädd, Abram!
Jag är din sköld och ska ge dig rik belöning.”
2 Men Abram svarade: ”Herre, Herre, vad kan du ge mig? Jag går ju bort barnlös. Min tjänare Elieser från Damaskus kommer att ärva mig.”[a] 3 Abram sa vidare: ”Du har ju inte gett mig några barn. Då blir det min tjänare som ärver mig.”
4 Då kom Herrens ord till honom igen: ”Nej, din tjänare kommer inte att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva dig.” 5 Sedan förde Gud ut Abram och sa till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Så talrika ska dina efterkommande[b] bli.” 6 Och Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.[c]
12 När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och ett fruktansvärt, skrämmande mörker kom över honom.
13 Då sa Herren till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 14 Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar, och efter det ska de gå därifrån med stora rikedomar. 15 Själv kommer du att dö i frid och begravas hos dina fäder vid hög ålder. 16 I den fjärde generationen ska dina ättlingar komma tillbaka hit, för amoréerna kommer inte att ha fyllt sina synders mått förrän då.”
17 När solen gick ner och det blev mörkt, syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.[a]
18 Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: ”Jag ger detta land till dina ättlingar, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat,
Jesus Kristus tog vårt straff
21 Men nu har Gud visat en rättfärdighet som inte är beroende av lagen. Lagen och profeterna vittnar dock om den. 22 Det är en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus och gäller alla som tror, utan åtskillnad. 23 Alla har ju syndat och gått miste om härligheten från Gud. 24 Nu har de gjorts rättfärdiga, fritt, av nåd, genom att han låtit Kristus Jesus köpa dem fria. 25 Gud lät honom, hans blod, offras till försoning för dem som tror. Han ville genom detta visa sin rättfärdighet, eftersom han tidigare hade låtit straffet vänta för de begångna synderna.[a] 26 Och nu i vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet, att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.
27 Har vi då något att skryta med? Nej, absolut ingenting. Vad är det för lag som säger det? Gärningarnas? Nej, trons. 28 Vi menar nämligen att människan blir rättfärdig på grund av sin tro, oberoende av laggärningar. 29 Annars skulle väl Gud bara vara judarnas Gud? Nog är han väl en Gud för andra folk också? Ja, självklart är han en Gud för alla, 30 eftersom det bara finns en Gud. Och han gör de omskurna rättfärdiga genom tron, likaväl som de oomskurna genom samma tro. 31 Men gör vi då lagen om intet genom tron? Nej, tvärtom! Vi befäster lagen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.