Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
83 En sång, en psalm av Asaf.
2 Gud, var icke så tyst, tig icke och var icke så stilla, o Gud.
3 Ty se, dina fiender larma, och de som hata dig resa upp huvudet.
4 Mot ditt folk förehava de listiga anslag och rådslå mot dem som du beskyddar.
9 Assur har ock slutit sig till dem, han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela.
10 Gör med dem såsom du gjorde med Midjan, såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck,
17 Gör deras ansikten fulla med skam, så att de söka ditt namn, o HERRE.
18 Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid, må de få blygas och förgås.
2 Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis dotter.
2 Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
3 Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.
4 Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru det skulle gå med honom.
5 Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen, sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
6 Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade: »Detta är ett av de hebreiska barnen.»
7 Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet åt dig?»
8 Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och kallade dit barnets moder.
9 Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och kvinnan tog barnet och ammade upp det.
10 När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom namnet Mose, »ty», sade hon, »ur vattnet har jag dragit upp honom».
12 Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana eder.
13 Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de utföra. Hållen frid inbördes.
14 Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var man.
15 Sen till, att ingen vedergäller någon med ont för ont; faren fastmer alltid efter att göra vad gott är mot varandra och mot var man.
16 Varen alltid glada.
17 Bedjen oavlåtligen.
18 Tacken Gud i alla livets förhållanden. Ty att I så gören är Guds vilja i Kristus Jesus.