Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
7 Och HERREN sade till Josua: »I dag skall jag begynna att göra dig stor i hela Israels ögon, på det att de må förnimma, att såsom jag har varit med Mose, så vill jag ock vara med dig.
8 Bjud du nu prästerna som bära förbundsarken och säg: 'Så snart I kommen till den yttersta randen av Jordans vatten, skolen I stanna där, vid Jordan.'»
9 Då sade Josua till Israels barn: »Träden fram hit och hören HERRENS, eder Guds, ord.»
10 Och Josua sade: »Härav skolen I förnimma att en levande Gud är mitt ibland eder, och att han förvisso vill fördriva för eder kananéerna, hetiterna, hivéerna, perisséerna, girgaséerna, amoréerna och jebuséerna:
11 förbundsarken, hela jordens Herres förbundsark, drager nu framför eder över Jordan.
12 Väljen alltså ut tolv män ur Israels stammar, en man för var stam.
13 Så snart då prästerna som bära HERRENS, hela jordens Herres, ark stå stilla med sina fötter i Jordans vatten, det vatten som kommer uppifrån, bliva avskuret i sitt lopp, och det skall stå såsom en samlad hög.»
14 Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och prästerna som buro förbundsarken gingo framför folket.
15 När nu de som buro arken kommo till Jordan, så att prästerna, som buro arken, med sina fötter vidrörde yttersta randen av vattnet i Jordan, vilken under hela skördetiden är full över alla sina bräddar,
16 då stannade det vatten som kom uppifrån, och blev stående såsom en samlad hög långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger bredvid Saretan; och det vatten som flöt ned mot Hedmarkshavet, Salthavet, blev sålunda helt och hållet avskuret. Och folket gick över mitt emot Jeriko.
17 Men prästerna som buro HERRENS förbundsark stodo orörliga på torr mark mitt i Jordan; och hela Israel gick över på torr mark, till dess att allt folket helt och hållet hade kommit över Jordan.
107 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
9 I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium, strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till tunga.
10 I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo oss mot eder, I som tron.
11 Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en av eder, såsom en fader sina barn,
12 och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.
13 Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett ord som ock är verksamt i eder som tron.
23 Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar
2 och sade: »På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig.
3 Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra icke.
4 De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem.
5 Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora.
6 De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna
7 och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas 'rabbi'.
8 Men I skolen icke låta kalla eder 'rabbi', ty en är eder Mästare, och I ären alla bröder.
9 Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder 'fader', ty en är eder Fader, han som är i himmelen.
10 Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder läromästare, Kristus.
11 Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.
12 Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.